Beskedliga barnamord

CLAES WAHLIN om varför ingen är rädd för Medea

TEATER
Foto: LESLEY LESLIE-SPINKS
Helena Bergström spelar huvudrollen i ”Medea” på Stockholms stadsteater.

Vem är rädd för Euripides Medea? Denna hemska trollkvinna som överallt lämnar död och förödelse efter sig där hon far fram genom den grekiska arkipelagen. Hon har bedragit sin far, mördat sin bror, fått Pelius döttrar att döda sin far och ska nu i dramat som bär hennes namn döda Jasons nya frilla Glauke, kung Kreon samt sina egna barn. Gudarna vete vad hon kommer att ställa till hos Aigeus, den stackars kung som låtit sig övertalas att hysa henne framdeles.

Att döma av Stockholms stadsteaters uppsättning är man mest rädd för att publiken inte ska tycka litet synd om Medea; Jason är ju en träbock och att dessutom vara invandrare och kvinna, ja, nog är det säkrast att hålla den feministiska tungan rätt i mun.

Men av sådant publikfriande blir det sällan dramatik. Den grekiska tragedin inbjuder dock till scenisk installation. De höga, monokroma väggarna, den iögonfallande ljusssättningen, kören som likt dansande dervischer med högtalarförstärkta röster virvlar runt huvudpersonerna; tillsammans skapar de god ögonfägnad med fokus på Charles Korolys magnifika kostymer. Dock är gränsen mellan ceremoni och design inte alldeles lätt att dra och i ett drama som gärna åkallar elementen bör ingen tvekan råda.

Helena Bergströms främsta tillgång som Medea är hennes scennärvaro, med små me­del ger hon klarhet och ett slags transparens åt rollfigurens glidningar mellan hot, list och förtvivlan. Men männen omkring henne, Per Morbergs träige Jason, Lindy Larssons stillsamme Aigeus eller den något mer ståtlige Kreon, Christer Fant, tycks ha hygglig kontroll över situationen, trots att Kreon rent ut säger att han är rädd för Medea.

Det finns ju fog

för att vara skräckslagen för henne, ur en gestaltning som tog till vara det hemska hos titelpersonen skulle stor dramatik födas, vi skulle se hur denna naturkraft tillintetgjorde allt den kom i kontakt med och publiken skulle inte ha en chans att värja sig. Medea är trots allt så mycket mer än en uppslitande skilsmässa och en välartikulerad vårdnadstvist. Men när man stryker styckets sista rader, om guden som slår in på en oväntad väg, då har man kanske inte riktigt uppmärksammat tragedins möjligheter.

Teater

Claes Wahlin