Ibsen är för långsam

JAN ARNALD slås av att Ibsen behöver tempohöjas

1 av 3
TEATER

Det första jag slås av är Ibsens långsamhet. Inte minst i jämförelse med den samtida trätobrodern Strindberg. Det moderna hos Strindberg är i hög grad hans otålighet. Och det omoderna hos Ibsen är hans oändliga tålamod.

Det andra jag slås av är hur modern Ibsen är i övrigt. Hans människor känns mycket mer samtida än Strindbergs, och såväl hans samhällsanalys som hans psykologiska insikter är skarpare. Och hans estetik lägger aldrig några hinder i vägen för förståelsen.

Men så är det denna långsamhet. Och man kan inte direkt säga att Hilda Hellwigs uppsättning på Dramaten gör mycket för att åtgärda den. Tvärtom bygger hennes uppsättning på att låta saker och ting få tid på sig, värka ut. Personligen tror jag faktiskt att man på ett eller annat sätt måste driva upp tempot för att kunna göra Ibsen riktigt levande i dag.

Å andra sidan förstår jag precis hur Hellwig menar. Låt de mästerliga skådespelarna suga varje droppe av smärta ur den smärtsamma pjäsen, plocka fram så många aspekter som möjligt ur det ganska tidsbundna könsdrama som bygger upp tragedin - bundenheten till manliga och kvinnliga stereotyper under industrialismens entreprenörs-

epok. Lägg upp fastlåstheten i ideal till allmän beskådan. Visa människorna som aldrig lyckas bli människor.

För Ibsen var naturalismen experimentell. Att ställa upp människor på scenen precis som de är var något nytt och fräscht, ja, direkt våghalsigt. Det gick alltså att långsamt mejsla fram karaktärerna och konflikterna. I dag när naturalismen är vardagsmat och bygger upp varenda dokusåpa blir långsamheten ett ok att bära. Och man behöver inte bära det.

Med detta sagt ska det sägas att Hilda Hellwigs uppsättning av Ibsens kanske mörkaste pjäs är formidabel, inte minst vad gäller personinstruktion och scenografi. Mot en rent mästerlig scenbild - ett litet under av svart/vitt kontra klara färger - låter hon ett kärvt psykodrama utspela sig där Jan Malmsjö får visa att han är sin generations överlägsne karaktärsskådespelare. Hans titelkaraktär är inget mindre än en sinnebild av hela det patriarkaliska artonhundratalet.

Mot denne urkapitalist, med händerna smutsiga inte bara av skumraskaffärer och åtföljande fängelsevistelse utan också av kärlekssvek, står ett par tvillingsystrar, varav en är hans hustru. Men den andra är hans egentliga kärlek. Marie Göranzon och Agneta Ekmanner gör dem med en sorts åldrad kvinnlig urkraft som inte står Malmsjö efter. Det hela formar sig till en trio. Resten är utfyllnad.

Det är helt enkelt stor, genomprofessionell skådespelarkonst som hade vunnit på en viss formatminskning. Och - inte minst - en målmedveten tempohöjning.

Teater

Jan Arnald