Vem är rädd för William Shakespeare?

TOVE ELLEFSEN LYSANDER om en argbigga utan rätt slags tukt

TEATER
Foto: peter Westrup
Petra Brylander och Peter Sundberg i ”Så tuktas en argbigga”.

Helt i slutet bränner det till på Hipp i Malmö. Då har den uppkäftiga argbiggan Katarina kuvats till det oigenkännliga. Efter en början som brutal brutta i kolsvart, står hon nu i halvlång cocktailklänning i rosa och predikar kvinnans totala underkastelse under mannen.

Petra Brylander gör den kontroversiella monologen med tyngd och på fullaste allvar. Utan tillstymmelse till distans hyllar hon mannen som sin härskare och kräver att de olydiga fruarna ska falla in i ledet.

Det är lite skrämmande, men mest förbryllande. Visserligen kan en kvinna misshandlas till en punkt där hon blir mannens lydiga redskap. Men när det händer på scen vill man förstå. Varför viker sig Petra Brylanders aggressiva Katarina så snabbt för en brutal och stöddig Christer Pettersson-look-alike som Peter Sundbergs Petruchio?

Shakespeares originaltext har en ramberättelse som inte spelas på Hipp men som ger själva pjäsen karaktär av lärostycke. Ett fyllo placeras likt Jeppe i baronens säng och får se teatertruppen spela upp berättelsen om mannen som tämjer en upprorisk kvinna. Sedan kan fyllot som själv misshandlats av frugan gå hem och få fason på henne. Nu vet han ju hur man gör.

Hos Shakespeare är frågan inte vem som vinner till slut, kvinnan eller mannen. Som i Albees Vem är rädd för Virginia Woolf handlar det snarare om en kamp som aldrig tar slut, mellan två som matchar varandra i uthållighet och slughet.

På Hipp kapitulerar Katarina. I stället är det Linda Ritzéns bimboblonda Bianca som lyfter upprorsfanan. Visserligen går det att göra berättelsen om Katarina och

Petruchio till en psykologisk trovärdig berättelse om sadism och kvinnligt underordnande. Risken är bara att dramatiken försvinner ur spelet. Det är just vad som händer Anette Norbergs iscensättning. Den blir förutsägbar, tam och tyvärr rätt tråkig.

Föreställningen utspelar sig i en diffus samtid med designsoffa och bardisk mot en fond av nio dörrar för ensemblen att springa i. Fars varvas med dansnummer, spex och tragedi.

När alla ska ha sitt blir någon utan.

Teater

Tove Ellefsen Lysander