Ondskans anatomi

CLAES WAHLIN om en våldsam nödvändighet

TEATER
Foto: Joel Persson
Noomi Rapace i Sarah Kanes "Bombad".

Det finns goda skäl till att Dramaten har satt åldersgränsen 15 år för Sarah Kanes debutpjäs Bombad. Det som inte visas på scenen ur den bedrövligt breda repertoaren av fysiskt och sexuellt våld, berättas det med all önskvärd tydlighet om. Och på Elverket är detta ungefär så explicit det kan vara utan att falla under någon lagparagraf.

Bombad utlöste en våldsam debatt i mitten av 90-talet när den uruppfördes på Royal Court i London. Varför skildra och visa sådana grymheter på en teaterscen? Men det är just detta som är så nödvändigt, enligt pjäsen. Grymheter och onda handlingar är inget som skiljer människa från människa, utan är stråk inom varje individ.

Människan är inte antingen god eller ond, kärleksfull eller grym. Var och en, vill Kane visa, bär egenskaperna som möjligheter i sig.

Ian, rasist, chauvinist och svin med viss omedveten fallenhet för kvickhet, är i ett hotellrum i Leeds tillsammans med Cate, ung, naiv och med lättare talsvårigheter. Ian kan ses som ett slags snabbkurs i det oupplysta patriarkatets beteende, medan Cate är offret som befinner sig någonstans där människan ännu kan välja vartåt på den moraliska skalan hon skall röra sig. När sedan Soldaten kommer in rasar allt samman. En bomb förvandlar rummet till en krigszon, fysiskt, faktiskt och moraliskt. De mänskliga resterna har att börja om från moralens absoluta början.

De tre skådespelarna, David Dencik (Ian), Noomi Rapace (Cate) och Douglas Johansson (Soldaten), förtjänar tapperhetsmedalj för att över huvud taget ta sig igenom sina roller. Rapace därtill en guldstjärna för sin lika ömtåliga som absoluta närvaro.

Stefan Larssons regi väger vackert mellan pjäsens realism och dess formmässiga egenskaper, hur det inledande kammardramat bokstavligen sprängs (verkningsfull teatereffekt av Rufus Didwiszus) för att sedan släppa in dramatiska föregångare, Shakespeares blinde Lear famlande i mörkret, Becketts undergångsfigurer i Slutspel (i sin tur en replik på Kung Lear), men utan att publiken därför kan luta sig tillbaka.

Att ljuset delas av scen och salong efter bomben är en erinran om pjäsens absoluta giltighet. Detta är inget som vi ska kunna skydda oss emot, vi är alla delaktiga i vad som sker, skildras och skändas.

Teater

Claes Wahlin ([email protected])