Norén's black hole

1 av 2 | Foto: PETRA HELLBERG
Louis Dempsey och Eugen O"Hare i "War" .
TEATER

1

■ ■På scenen står en kolsvart irländsk stuga som enkelt kan fås att bli berg eller öppnas till rum för irländsk fattigdom med kalla golv och torvbrasor och helgontryck. Här spelas Lovers.

Nån solig förälskelse är det heller inte som unga Mag ( Gaunt) och Joe ( O'Hare) kvittrar om. Smågnabb och gräl strimlar kärleken. Så det kommer inte som en överraskning när det halvsoliga slutar i moll.

Sån är Friel. Nästan alltid med sorgkant kring lyckan.

Även så i styckets fristående del två om en friare ( Dempsey) som aldrig får ihop det med sin älskade ( Ulfane) för att det från övervåningen i det kolsvarta huset ständigt pinglas i en klocka av gudfruktig mor ( Semple) behjälpt av morfruktig väninna ( Leventon).

Det är en svarthumoristisk irlandshistoria gjord med gorm och övertydligheter. Komiskt. Fast Friels text nog kunde ha behandlats varsammare. För här är mycket av Tjechov. Ett vemod värmt av milt humoristiska toner som lätt slocknar när de ska dela plats med det iöronfallande och för bullrigt påstridiga.

2

■ ■På scenen nästa gång en brötig källarlokal med surdoft av knarkarkvart. Här spelas War om en man (Dempsey) som åter från kriget finner sin familj i trasor. Hustrun (Ulfane) känner svårligen igen honom. Döttrarna (Gaunt/ Manners) flyr ut i förtvivlade fräckheter och ironier. Och nånstans i fonden hotar brodern Ivan (O'Hare) med sin nya maktroll i familjen och sin buffelpiska som han redan haft ihjäl nån med.

Det bådar inte gott. Men det är sällan anglosaxare piskar varandra på teatern. Och så sker heller inte här. Strax före final kommer maken in med röda blodstreck på torso och tröja. Medan döttrarna jazzar och stroboljus blinkar och otaliga frågor förtigs om varför allt blivit som det är (frågar man för mycket skulle här inte bli teater).

3

■ ■Båda styckena handlar om krig (inre/yttre) men knappast på samma planet. Av det lätt anekdotiska i den förra pjäsen finns ingenting i den senare. Av mörkren i den senare finns inte mycket i den förra.

Nåt gör det åt tyngdskillnaden. Som om det underfundigt tjechovska hos Friel inte skulle tåla det bittert strindbergska hos Norén. De kan nog planteras intill varandra (som förgätmigej och bolmört). Men komplettera varandra (som världsartister på samma multietniska gig)?

Det är en hisnande tanke som denna kväll ter sig ganska avlägsen.

Det jag är rädd för är att Friels sorgsna älskvärdheter ska slukas med hull och hår av Noréns svarta hål.

Teater

Mario Grut ([email protected])