Snuskiga damer?

TEATER
Foto: fin serck-hanssen
Iren Reppen i "Lärda fruntimmer".

Sol, vår och sydlig värme? Då är det bara att boka in sig till Oslo, destination Det Norske Teatret. Efter en svit lysande föreställningar på Dramaten har regissören Hilda Hellwig greppat Molières Lärda fruntimmer från 1672, som om pjäsens litterära salong låg någonstans på Sicilien. Den könsmärkta maktkampen mellan poesiläsande damer och män som kollar på en evig tv-match är som på Molières tid, och fördomarna mot kvinnor som läser känns igen från min egen uppväxt. Men sättet är nytt och genialiskt!

Premiärkvällens mycket representativa publik har även kommit för att hylla poeten och pjäsens översättare Halldis Moren Vesaas, som i år skulle ha fyllt hundra år. Frågan är om de ärevördiga åskådarna någonsin tidigare har konfronterats med så mycket akrobatisk lusta på nynorskans egen ”hovudscen”.

Jag tror inte det. I Hilda Hellwigs regi handlar Lärda fruntimmer i hög grad om kroppar som inte låter sig tyglas av intellektet.

Resultatet är en serie mästerliga stumspel på nynorska. Den potenta friaren Clitandre, Torbjørn Eriksen, presenterar sig direkt med ett par baklängessaltomortaler på balkongen som löper längs med övervåningen av scenografen Herbert Murauers solblekt sunkiga hus. Kirsti Stubø som hans pojkaktiga Henriette använder trappan som massageapparat, medan systern Armande, Charlotte Frogner, gör sina övningar på närmsta trädgårdsbord. För Iren Reppens storögt och störtkåta tant Bélise gör ryggstödet på en ordinarie köksstol fullgod tjänst, parad med övertygelsen om att det i själva verket är henne varje man i huset drömmer om.

Hennes clinch med Torbjørn Eriksens desperata Clitandre är hejdlös, mönstergill komik, men som allt annat här spelat på fullaste allvar.

För honom slutar drabbningen i kylskåpet. För vad kan grabben göra när han får stånd!

Superb pantomim är likaså husfadern Chrysale, Per Schaannings dödande av den fluga som Marianne Kroghs piga Martine lika omständligt svabbar bort. Och den där poeten Trissotin anför husets lärda damer i ett sugande arabiskt nummer!

Molière varnar för falska poeter. Jon Eivind Gullords sydländska Trissotin ser ut precis som prinsessgemålen och författaren Ari Behn.

När han får sällskap av Bernhard Ramstads författare Vadius, på pricken lik nynorskförfattaren Edvard Hoem, jublar publiken.

Vilka författare skulle ha satts på scen om det här vore Sverige?

Min enda invändning mot Lärda fruntimmer är nog att den utspelar sig just här. I Sverige har skolministern Björklund och professorn Witt-Brattström gått ut till gemensamt försvar för ett rent, svenskt språk.

Några väl valda blatteord från Molière-pigan Martine hade suttit som gjutet. Nu får vi i?stället tacka Oslo för vårens roligaste föreställning.

Teater