Hjältar och gravar

CLAES WAHLIN ser Eurupides offrande Alkestis på Unga Klara

Foto: Lesley Leslie-Spinks
Gråterskorna i Alkestis. Hedda Sjögren, Katarina Cohen, Malin Cederbladh, Malin Ek och Anna Eklund Parrow.
TEATER

Alkestis är kvinnan som offrade sig för sin man Admetos. Hon lämnar barn och kärlek, begråts högljutt av hela palatset och Admetos förtvivlan över sitt tidiga änkestånd är inte att ta miste på. Möjligen kan en sentida civilisation ifrågasätta det moraliska i att låta kvinnan offra sig, och givetvis kan inte Suzanne Osten spela pjäsen med könsrollerna intakta.

Euripides dramer handlar om ödmjukhet. Man vet aldrig vad gudarna hittar på, därför gäller det för människan att vara beredd. Vad hon hoppas på, kan en gud omintetgöra, vad hon betvivlar, kan en gud reda upp. Ungefär med sådana ord slutar dramat Alkestis och för säkerhets skull får samma ord också inleda uppsättningen på Unga Klara i Ostens regi.

Magdalena Åbergs vitfluffiga väggar är både kompakta och transparenta, rimligen en metafor för gränsen mellan liv och död, medan ensemblens vita kostymer och svarta peruker följer ett slags serietidningsestetik.

När döden ska behandlas av Osten är nämligen komiken viktig, minns hennes film Wellkåmm to Verona häromåret.

Med ett rörelseschema lånat från både den så kallade suzuki-metoden och seriernas värld är kasten ofta drastiska. En fysisk, närmast ritualiserad scen kan raskt brytas av med att någon dammsuger eller börjar tala som en gymnasist med verbala tillkortakommanden. Och, apropå könsroller, den Herkules som i pjäsen på gudars uppdrag återför Alkestis från de dödas rike till Admetos lycka, är här en bokstavligen uppblåst muskelknutte ( Malin Cederbladh), mer clown än redskap för gudarnas nyckfullhet, men framför allt ett offer för politisk korrekthet: nåde den som på fullt allvar skildrar en gammaldags, manlig hjälte.

Givetvis finns här en uppmärksamhet på pjäsens kärna, ödmjukheten inför livets skiften, men även om skämt och vanvördiga upptåg tjänar som ett slags kontrast till den allvarliga fonden, blir det lite för mycket av det skojfriska. Föreställningen blir en smula lös i kanterna; Euripides om någon tål att stramas till. Nu är den stora behållningen enstaka rollprestationer, som Malin Eks underjordsmullrande Feres eller Katarina Cohens märkvärdiga förmåga att vitalisera precis vad som helst, som till exempel döden.

Teater

Claes Wahlin ([email protected])

ARTIKELN HANDLAR OM