Prydligt elände

TEATER

■ ■Fröken Rasch bor ensam i sin lilla lägenhet i Hallunda. Som osynliga klädhängare sitter publiken längs med väggarna i hennes minimala hem och ser på när hon går under en vardagskväll. Utan ett ord diskar, äter, syr, bajsar och lyssnar hon på radion, allt lika tvångsmässigt hemmamyskultiverat. Ett sätt att leva som känns vagt bekant. För i svensk regi är ensamhetens enrummare inget fattigt hyresrum med hopplockade värmande, småborgerliga prydnadsföremål som den tyska originalpjäsen beskriver, utan inreds som en splitterny Ikeavardagsrumsmodul. En sådan där ingen förvaringsmöbel kan vara för fiffig och diskret, inget överkast matcha gardinerna för väl. Hemma hos fröken Rasch ställs den beige spoten lätt in på arbetsljus, trivseljus, nattljus. Underkläderna slängs i därför avsedd behållare. Den praktiska bäddsoffans filt göms i en trevlig måttanpassad korgkonstruktion. Ingen färg är starkare än linne. Där inne i snyggheten kvävs hon bara genom att bete sig som föremålen uppmanar. Vik, släng, torka av. Trivs!

■ ■I prologen skriver dramatikern Kroetz om det moderna ordningsamma självmordet i hemmiljö som dumt. De alltför prydliga arbetsdjurens stumma sammanbrott.

Och hans stränga dom över Fröken Raschs anspråkslösa pedanteri och död tillsammans med Cecilia Nilssons envist behärskade men alltmer förtvivlat häpet lurade ansiktsuttryck förklarar varför luften i rummet sakta tjocknar av medlidande och förakt. För går man på det, och till exempel gör ett ärligt försök att lydigt leva som den iskalla livsstilstidningsideologin lär, då är man förlorad.

Teater

Jenny Teleman ([email protected])