Dragerad grymhet

TEATER

■ ■ Hjalmar Söderbergs avklarnade prosa är förledande. I den berömda, och just nu osedvanligt aktuella Doktor Glas lyckas texten övertyga nästan vem som helst att ett mord kan vara rättfärdigt. Nu var det 1906 och ett av Söderbergs föremål för kritik var kyrkan, vars lutherska uppfattning om äktenskapets plikter och lydnad fortfarande hade gott om anhängare. Dagens läsare kan således bli dubbelt förledda, den hemske pastor Gregorius beteende mot sin unga hustru finner knappast några försvarare, även om väl få därför skulle förespråka doktor Glas slutgiltiga lösning.

■ ■ På Vasateaterns scen råder ett slags estetiskt kyla. Linus Fellboms precisa ljussättning av Peder Bjurmans alltmer drömlika scenografi kan ses som en översättning av den söderbergska prosans exakthet. Klara färger och konturer, en ordning som tyder på såväl en inre oreda hos Glas, som en större, i förlängningen politisk ordning; ja, rent av ordnung, som det kom att heta på tyska.

Krister Henriksson, som nu äntligen kan ses på en teaterscen efter en massa filmande, förkroppsligar en hårt knuten doktor Glas, spänd med en begränsad repertoar av gester, emellanåt en smula löjlig, men inte mer än att hans ensamhet, han är ju den som livet gick förbi, lockar vår sympati. Med korta grotesker förvandlas han, eller oftare halva han, till den i Glas ögon synnerligen osköne Gregorius, medan de repliker som tilldelas Gregorius fru, föremålet för Glas längtan, blir en förlängning av honom själv: som var de tu redan ett.

■ ■

Det är också tack vare den eleganta stillsamheten med vilken händelseutvecklingen levandegörs, som ett slags imploderande åtstramning frambesvärjer vad som måste kallas en sordinerad final. Här är de yttre gesterna små, medan de inre är desto mer omfattande. Litet väsen för stor teater, helt enkelt.

Teater

Claes Wahlin ([email protected])

ARTIKELN HANDLAR OM