Mer helgon än teater

TEATER
Foto: ROGER STENBERG
Gunnel Fred i ”Helgonlegender”.

Carita heter hon, talande nog, offret för den svenska politikens bristande omsorg efter Palmes död 1986.

Nu hade hon det inte så bra innan heller, hennes mor Anna Maria fick minsann kämpa, både mot sin uppväxt och mot otrevliga karlar från arbetarklassen. Att hon träffar studierektorn och politikern Åke, även han en gång arbetarklass, blir rena rama klassresan, en resa som dessvärre sker i exakt motsatt riktning för hennes ratade barnbarn Hanna.

Om detta kan man reflektera, huruvida Palme innebar en förlust för den svenska modellen, eller om hans insats är föremål för mytologisering. Och någonstans i bakvattnet till Majgull Axelssons Helgonlegender finns också en diskussion om förhållandet mellan individens ansvar och samhällets.

Om det sistnämnda mumlas det högljutt om på Dramatens lilla scen, där Svartklädda damen (Anki Lidén) möter Den grå mannen (Lars Amble), vilka representerar de båda förhållningssätten.

Representanter, för att inte säga typer, är också resten av ensemblen, som med hängivelse och inlevelse har att försöka skapa dramatik av en text som snarast är ett antal debattinlägg ihoptråcklade till en pjäs.

Inte ens dialogerna lyckas hålla monologen stången. Texten är trist helt enkelt, mångordig och en smula besvärande i sin mytologisering av det inhiberade paradiset.

Här saknas såväl dramatiska moment som ett språk att förvandla idéerna till levande kroppar; det är bara Lina Englunds Carita som når den grad av otrevlighet som krävs för att något ska hända hos åskådaren.

Tveklöst gestaltar både Claes Ljungmark (Åke) och Gunnel Fred (Anna Maria) skickligt sina rollfigurers blindhet inför sina egna tillkortakommanden (här har nämligen ingen utom dramatikern läst D W Winnicott eller Alice Miller), liksom Alexandra Rapaports prästvigda Agnes snyggt hinner i kapp sitt kall (om än för sent).

Men en dröm, vare sig den är sann eller inte, gör inget drama.

Teater

Claes Wahlin