Ångest, ångest är vår arvedel

TEATER
Tammi Øst och Laura Drasbæk.

Kan Ingmar Bergmans ångest förvaltas? Den existentiella dimension Bergman en gång tillförde framför allt filmen är ju ett barn av sin tid. Religionen, generationsuppgörelserna och konstens funktion som en sekulär teologi var efterkrigstidens sätt att förvalta humanismen. I dag förefaller ångesten sakna den resonansbotten Bergman kunde lita till. Bloggar och bilddagböcker är inte riktigt samma sak som Pär Lagerkvist eller Kirkegaard.

När Hilda Hellwig sätter upp Höstsonaten på Det Kongeliges nya, urläckra teaterhus i Köpenhamn möter vi givetvis en modernisering. Men den är stillsam, dottern Eva ( Liv Ullmann i filmen) videofilmar sin mors besök (möjligen blir det en dokumentär en dag), telefonerna är mobila, möblerna nya och Viktor, prästen, blir inledningsvis avbruten medan han ser Sound of Music på tv. (Vem lyssnar i dag på radiokonserter?)

Avskalat med tre spelrum, ett inre i fonden och ett ovanför jämte den stora, tomma spelplatsen där skådespelarna oftast tvingas stå liksom bortkomna, kan filmens tillbakablickar här bli simultana med nuet. Charlottes monolog till den döde Leonardo eller Evas samtal med sin döde son, får här kropp av en livs levande cellist ( Anders Grøn), respektive projektion i fonden av den rätt uttråkade sonen.

Försiktigt justeras Bergmans kvinnosyn, Eva är inte lika infantilt utlevande som i filmen, Helena är mycket mer ett mänskligt subjekt än Lena Nyman fick vara i filmen och Viktor inte längre lika patriarkal. Och nog finns uppgörelsens och ångestens bottnar kvar. De låter kanske inte likadant, talar mer med kroppen än med retorik, och när en film som Höstsonaten blir teater syns hur tydligt, ja, närmast ohämmat Bergman skriver in sig i traditionen från Strindberg och O’Neill medan Norén lurar om hörnet.

Rytmiskt och med stor närvaro lägger ensemblen denna bergmanska uppgörelse i knät på publiken. Ghita Nørby (Charlotte) vet att med kropp och sparsmakad mimik visa vad hon tänker och känner innan orden ljuger, Tammi Østs Eva gömmer sig bakom videokameran, samlad men närmast överfylld av barndomens oförrätter blir så hennes enda sammanbrott ett barns. Ångesten sipprar ut oaktat tidens tillkortakommanden, den bär bara nya kläder.

FAKTA

Teater

HÖSTSONATEN

av Ingmar Bergman

Övers: Asta Hoff-Jørgensen

Regi: Hilda Hellwig

Scenografi: Herbert Murauer

I rollerna: Ghita Nørby, Tammi Øst, Laura Drasbæk, Søren Spanning, Anders Grøn

Scen: Det Kongelige Teater, Köpenhamn

Speltid: 1 tim 50 min

Claes Wahlin