Tolstoj utan idé

JENNY ASCHENBRENNER ser en Krig och fred krokna under sin egen tyngd

TEATER
Foto: Foto: MARKUS GÅRDER
Rakel Wärmländer och Sven Ahlström i ”Krig och fred” på Stockholms stadsteater.

I ett konstmuseums pampiga men slitna salar stiger dramats aktörer fram, presenteras och börjar framföra sina bidrag till den stora helheten. Carolina Frände placerar, med hjälp av scenografen Zofi Nilsson, sitt dramatiska kamikazeprojekt på den offentlighetens scen där de privilegierade klasserna visar upp sina liv. Det är ett smart grepp, ett sätt att hitta stunder av förtätning mitt i de episka skeendenas myller.

För här handlar det om många hundra sidor litteratur fyllda av komplicerade familjestrukturer, skiftande passioner, världspolitiska omvälvningar och moralfilosofiska grundvalar, att avverka på några timmar. Att det är just Carolina Frände som fått uppgiften att göra levande teater av detta mastodontverk till klassiker skruvade upp mina förväntningar.

Hon har en förmåga att hitta egna ingångar i klassiska texter utan att egentligen avvika från originalet.

I Krig och fred är det framför allt i gestaltandet av enskilda kvinnors och mäns förhållande till de kollektiva strukturer de tvingas leva i som den egna tolkningen lyser fram. Som Liv Mjönes Natasja, bubblande av så mycket lust och vilja att hon knappt hinner formulera sina ord, de liksom bara spränger sig ur henne, men ändå chanslös mot sin tids konventioner.

Eller den fina scenen när Rakel Wärmländer byter roll, från den allvarliga, självuppoffrande Sonja till den tvångsmässigt glättiga Liza – sällan har det faktum att man inte föds till kvinna, man klär ut sig till det, gestaltats med sådan övertygande tydlighet.

Jag fastnar också för skildringen av det överförmynderi utan slut som är priset överklassens barn betalar för sina privilegier.

Ja, i många enskilda scener och i flera av skådespelarnas prestationer sprakar det rejält, ändå kroknar Krig och fred under sin egen tyngd.

Framför allt efter paus räcker inte energin i de enskilda infallen till för att bära helheten, det blir scener som staplas på scener, till slut känns det som ett pliktskyldigt redovisande av romanens alla turer. Det sackar, i avsaknad av en idé som kan bära hela detta överflöd av människoöden och tankefigurer ända till slutet.

FAKTA

Teater

KRIG OCH FRED

Av: Leo Tolstoj

Dramatisering: Helen Edmundson, översättning Einar Heckscher

Regi: Carolina Frände

Scenografi: Zofi Nilsson

I rollerna: Liv Mjönes, Shebly Niavarani, Marika Lindström, Rakel Wärmländer, Tomas Bolme, Sanna Krepper, m fl

Längd: 4 timmar 20 minuter

Scen: Stockholms stadsteater, stora scenen

Jenny Aschenbrenner

ARTIKELN HANDLAR OM