Aftonbladet
Dagens namn: Severin, Sören
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur / Teater

Nio timmar har aldrig gått så fort

CLAES WAHLIN ser världspremiären på Robert Lepages nya teaterepos

Ur ”Lipsynch” – Lupe (Nuria Garcia) till salu på Reeperbahn i Hamburg. FOTO: ÉRICK LABBÉ   Ur ”Lipsynch” – Lupe (Nuria Garcia) till salu på Reeperbahn i Hamburg. FOTO: ÉRICK LABBÉ

Efter nio timmar och nio akter visar scenen en pietà av det ovanligare slaget: sonen Jeremy ( Rick Miller) håller sin mor Lupe ( Nuria Garcia), som dog när han var nyfödd, i famnen. Strax innan har han, nu som nybliven far, fått se den dokumentär om trafficking där han för första gången får reda på sin härkomst. Lupe berättar den fruktansvärda historien om hur hon såldes till en tysk slavhandlare i Nicaragua som 15-åring varefter hennes adoptivmoder Ada ( Rebecca Blankenship) sjunger solot om den döde sonen ur Góreckis tredje symfoni. Samma musik inleder detta teaterepos, Lipsynch, när Lupe på väg till friheten i Kanada med den nyfödde Jeremy dör ombord på ett flygplan.



    Lipsynch, med världspremiär på Barbican i London i söndags, spänner mellan pogromer i Wien över exiler i London till filminspelningar i Hollywood. Varje akt är en livshistoria, ofta tangerar de olika personerna varandras historier, men framför allt delar de en tematik: sökandet efter ursprung, hem och kärlek. Ledmotiv förvandlas, utvecklas och varieras i en teater som inte har sin like någon annanstans. Här samverkar teater, film, musik, ljud, bild och skådespeleri med all den skicklighet och lätthet som Lepage är mäktig.

En jämförelse med den uppmärksammade och hyllade sju timmar långa pjäsen The Seven Streams of River Ota, som gästspelade i Stockholm i mitten på 90-talet, ligger nära till hands. Den rörde sig också över ett halvsekel och utspelades på flera kontinenter. Men denna gång finns det ett annat anslag. Lepage reducerar och förenklar i högre grad, den första scenen ombord på flygplanet spelas till exempel som ett skuggspel utan dialog, vi ser flygplanskroppen i profil och hur Ada råkar uppmärksamma att den unga nyblivna modern Lupe plötsligt är död.



    Här finns en ekonomisering i berättandet som ligger nära filmens dramaturgi. Ett tvärsnitt ur en tågvagn låter sonen Jeremy växa ett tiotal år på några minuter, i sista akten går Lupe från sorgfri 15-åring till desperat, fullkomligt förstörd kvinna på 45 minuter. Men framför allt är det inte denna gång bilderna som står i centrum (även om dessa är både suggestiva och lekfulla), utan treenigheten röst, tal och språk. Babyskrik och operasång är de två extremerna, där emellan hör vi telefonsamtal, radio, rocksång, manipulerade röster, samvetets röst, släktingars röster, hallucinationer, språkförbistringar, med mera.

Rösten som gränssnittet mellan kropp och själ undersöks på en mängd olika vis och det är just ur denna treenighet som historierna konstrueras. I föreställningen talas engelska, franska, spanska och tyska, vilket, som i den restaurangscen där Jeremy samlat skådespelare till sin film, leder till fullkomligt kaos. Alla missförstår alla.

Flera gånger visas scener från två håll, först utifrån, stumt, sedan inifrån, med tal, vilket dubblerar tematiken till att inbegripa publiken; scenens missförstånd blir publikens. Denna teater använder sig av snabba klipp i tid och rum, som filmens eller romanens; ett sant allkonstverk vars summa blir mycket mer än sina enskilda delar. Dessutom är det ofta sublimt komiskt, som när Ada i sökandet efter den döda Lupes barn på flyget kopplas mellan olika korrekta tjänstemän på Lufthansa.



    Skådespeleriet är utsökt, det behövs sällan mer än någon minut för en skådespelare att etablera sin rollfigurs livssituation. Och Lipsynchs sista akt, där tider och platser blir ett och ställer Ada, Lupe och Jeremy sida vid sida och film, musik, ljud och skådespeleri samverkar med traffickingtemat som nav, kommer att gå till teaterhistorien.

Till teaterhistorien hör redan Lepage, som skådespelare och med sina uppsättningar av teater, opera, cirkus och rockshower ( Peter Gabriels Secret World Tour). Lipsynch är ännu en teaterhistorisk bragd. Nio timmar med fem korta pauser varar den; aldrig har tiden gått så fort i en teatersalong.

Claes Wahlin
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler
Om Aftonbladet