Knutbys Don Juan

Claes Wahlin ser ett väckelsemöte gå över styr

TEATER
Foto: Mats Bäcker
Lolo Elwin, Emil Almén och Julia Marko-Nord i ”Knutby” på Uppsala stadsteater.

Ordet religion har med latinets ’’religio’’ att göra, att binda samman, hålla ihop. Det kan även betyda att bakbinda, att hålla någon på plats mot dennes vilja. Just dessa mindre attraktiva betydelser blir otäckt tydliga i första akten av Malin Lagerlöfs pjäs Knutby, där församlingen på ett förhöjt scengolv byggt i form av ett blågult kors sjunger kristna sånger rakt ut mot publiken.

Strax är Åsa Waldau där, en förföriskt övertygande Lolo Elwin som talar varmt om Gud inför församlingen och publiken. Applåderna efter körsången ger en aning om hur lätt det kan vara att lockas. Och det är just det som första akten så övertygande gestaltar. Regin och dramaturgin i en frikyrka ligger närmare teaterns knep än vi kanske har lust att erkänna.

Ensemblen bygger effektivt upp denna välkomnande atmosfär, och vore det inte för den vedervärdiga musiken och förkunnelsens retorik med sina logiska kullerbyttor, skulle en mer välvilligt inställd publik snart vara frälst. De skulle, som Shima Niavaranis storartade Nina uttrycker det, känna sig som hade de äntligen kommit hem. Samtidigt ser vi hur de som kritiserar Åsa Waldau effektivt fryses ut: de försvinner helt enkelt.

Den stämning som första akten bygger upp utgör andra aktens fundament. Nu kan vi förstå varför Alexandra, Sebastian, Sara och de andra har så svårt att neka Emil Alméns Helge Fossmo något. De ger honom sin kropp, sitt liv och i alla fall en av dem är beredd att mörda för denna diaboliske Don Juan i Knutby.

Jag hade gärna sett denna andra akt i en naturalistisk inramning, hur äktenskap går i kras i prydligt möblerade rum där Julia Marko-Nords bräckligt gestaltade Sara Svensson tvingas att lyda messen från Helge Fossmo som kom de från Guds himmelska mobil. Nu får vi i stället en snabbspolning av de kända turerna som leder fram till det dödande skottet. Scengolvets kors är svartmålat och församlingen har vänt ryggen mot publiken och världen. Allt interfolieras med filmade förhör där Emil Almén imponerar stort som ett slags dragerad ondska i mänsklig skepnad.

Detta hindrar inte att Knutby som pjäs är högst sevärd. Här ställs frågor som leder ut från Knutby-sekten. Frågor kring teaterns retoriska kraft i förhållande till religionens, eller i vilken mån Knutby är ett slags Sverige i miniatyr med dess konsensuskultur och ovilja att härbärgera avvikande åsikter.

Och var går egentligen gränsen mellan att binda samman och att bakbinda?

FAKTA

TEATER

Knutby

av Malin Lagerlöf

Regi: Eva Dahlman

Scenografi: Lehna Edwall

I rollerna: Emil Almén, Viveca Dahlén, Lolo Elwin, Gustav Levin, Anna Lyons, m fl

Scen: Uppsala stadsteater, Stora scenen

Speltid: 2 tim 35 min

Claes Wahlin

ARTIKELN HANDLAR OM