Puder och paljetter

TEATER
Foto: Petra Hellberg
Andreas Kundler, Fares Fares, Sofia Ledarp, Johannes Bah Kuhnke och Leif Andrée i ”De tre musketörerna” på Stockholms stadsteater.

Att Alexandre Dumas romaner är proppfyllda av dramatiska möjligheter är tydligt i Patrice Chéreaus magnifika film Drottning Margot som i dagarna visas i TV4 Film. Där finns inte en enda scen utan konflikt, man kan inte ens servera lite soppa utan att man undrar vem som ska döda vem. På Stockholms Stadsteater har man i stället valt att göra musikal av den i varje fall en gång mycket lästa De tre musketörerna.

Alexander Mørk-Eidem har gjort rock av Dumas barock. Det romantiserade 1600-talet med religionskrig, äventyr och romantik har översatts till 1980-talets sex, drugs and rock’n’roll där dueller inte längre utkämpas med värja, utan med elgitarrer. Avståndet är mindre än man kan tro och förvandlingarna är både smarta och roande. Varje scen, rent av varje replik, går att återföra till romanen, låt vara att romanens intriger tunnas ut ju längre kvällen lider.

Och om man kisar lite så verkar barockens pudrade peruker förväxlande lika wannabee-rockstjärnors stripiga hår, liksom de båda epokernas iögonfallande klädsmak inte saknar paralleller. Och den kavalkad av decenniets rock(video)musik som ensemblen gör covers på kan i sina bästa stunder ses som ett slags klichévarianter på Dumas melodramatik.

Här finns det gott om skicklighet på scenen. Skådespelare som Gerhard Hoberstorfer (Richelieu), Lars Göran Persson (de Treville) eller Jan Myrbrand (Louis XIII) kan skruva sina roller med ironiska övertoner som nästan hela tiden underhåller. Deras lek med populärkulturella ikoner som Madonna, Prince eller Olivia Newton-ni-vet-vem får delar av publiken att bete sig på det mest häpnadsväckande vis.

Och det är här problemen hopar sig. När man börjar lägga samman alla pastischer blir summan en stel, massiv och högljudd vägg fylld av klichéer kring könsroller, sex och sentimentalitet. Ironierna bemöts såsom i en spegel av den publik som lär strömma till, en nostalgitripp i lågkonjunkturens tid tillbaka till det glada 80-talet när kvinnor var brudar och män var grabbar.

Dumas är kanske inte något moraliskt föredöme, varken när det gäller vinkonsumtion, sexualmoral eller våldet som problemlösning. Men där finns det man en gång kallade panache, den dygd vi främst associerar med Rostands Cyrano de Bergerac. Det hade räckt om man försökt att översätta denna moralkodex till rock’n’roll-världen och vågat komplicera våra bilder av de olika tidsskikten för att föreställningen hade blivit värdig en skattefinansierad teaterscen. Det är den inte nu.

FAKTA

MUSIKAL

De tre musketörerna

av Alexander Mørk-Eidem

efter Alexandre Dumas

Regi: Alexander Mørk-Eidem

Scenografi: Erlend Birkeland

I rollerna: Johannes Bah Kuhnke, Fares Fares, Leif Andrée, Andreas Kundler, Sofia Ledarp, med flera

Scen: Stockholms Stadsteater, Stora scenen

Speltid: 3 tim 15 min