Chaplins pojke lever än – i Stockholm

Pantominteatern först
i världen att göra teater
av Chaplins långfilm

Foto: MARTIN SKOOG
Methinee Wongtrakoon och Bo W Lindström som Charlies unge och Charlie själv.
TEATER

Gamla nötta Slussen klär fint i stumfilmisk sepiaton. Och visst är de sociala och ekonomiska orättvisorna lika aktuella i dagens Stockholm som i USA 1921, året då Charlie Chaplins långfilm The Kid hade premiär, eller Chaplins pojke som den heter på svenska.

Jämförelsen går elegant i dagen när Pantomimteatern som första teatergrupp i världen (!) sätter upp berättelsen om hur en fattig fönsterfixare i slummen tar hand om ett föräldralöst barn. Som när föreståndaren för ett natthärbärge ses läsa Dagens Nyheters ekonomidel, med rubriken ”Bostaden som bank” på framsidan, eller när Charlie ( Bo W Lindström) bär omkring på barnet i en söderpappefähig bärsele gjord av en plastkasse och en galge, som en vinkning till originalets elaborerade men likväl av skräp tillverkade nappflaska.

Om förlagan varit en annan hade rekvisitan kanske varit finurlig i överkant, men här framstår den i stället som kongenial. Inte minst sevärd är den levande dekoren, bestående av två friggebodstora videoskärmar fungerande som kuliss och forum för filmade sidohandlingar och bifigurer. Nioåringen vid min sida gör stora ögon när exempelvis barnets mamma ( Ulrika Mannerfelt) mysteriöst kliver in i projiceringen och sedan syns vandra bort med sin sorg därinne, under lövverk som kan vara hämtade från Karlaplan.

Teknisk briljans i all ära, men också mänskligt sett är föreställningen mycket lyckad. Chaplins patos och empati överlever transporten till den svenska huvudstaden, och inte heller den nödiga slapstickshumorn skäms av fraktskador.

Mannerfelt lyser kanske starkast i sin tragiska och tacksamma roll som sörjande moder, men spelet mellan Lindström och ungen Methinee Wongtrakoon, ofta kretsande kring diverse hushållssysslor, är också mycket bra och gör åtminstone mig glömsk av att knappast ett enda ord yttras från scenen.

Det är roligt att en så bra idé, att sätta upp en Chaplinfilm, visar sig hållbar i praktiken. Frågan är om det går att göra det så mycket bättre än så här.

FAKTA

TEATER

»Charlies unge

av Sara Beer

Regi: My Areskoug

Scenografi: Sara Kander

I rollerna: Ulrika Mannerfelt, Bo W Lindström, Methinee Wongtrakoon

Scen: Pantomimteatern, på Teater Påfågeln, Stockholm

Speltid: 45 minuter