Ingen vill bli vuxen

1 av 2
Regina Lund i ”Människor i solen.”
TEATER

FUKUSHIMA!! skriker öppningsscenen av Människor i solen i Hågelbyparken utanför Stockholm. En familj söker efter den perfekta strandplatsen iförda heltäckande skyddsdräkter, pappa bär en strålningsmätare och först när den slutat pipa tar de av sig och sjunker ner i solstolarna. Och visst är det sent på jorden i Jonas Gardells pjäs, undergången är kanske redan här? Men inte riktigt så konkret postapokalyptiskt som skyddsdräkterna antyder, snarare som en urholkad mänsklighet som nött bort så många skavanker ur sina liv att människorna själva blivit alldeles blankslitna, tomma och tunna.

Det hela utspelar sig på midsommarafton, en klassisk inramning när man vill håna den desperata medelsvennens alla sorgliga tillkortakommanden. Siv och Svante har rest till en stugby med sin lilla dotter. Sivs intressen är att sola och att röka, Svante hoppas ständigt på en chans till lite extra snusk – gruppsex kanske? Och i stugan bredvid bor sociopaten Stig och hans neurotiska fru Ingrid.

De kommer på att de ska fira midsommar ihop och nej, det går inte så bra. Snapsar töms, stämningen accelererar från dämpad till riktigt jävla dålig. Glimtvis får man en smula sympati för de sorgliga figurerna. Malin Morgans Siv glimrar till med en besk klarsyn, Peter Erikssons rundmagat bullrige Svante visar en liten smula kärlek till sitt barn – men så vissnar de ihop till en sorglig hög av nervös självupptagenhet igen.

Och när sanningsägaren Fru Sörensson gör entré, här spelad av Regina Lund som en rullstolsbunden, märkligt munter men ensam kvinna, rubbas den sköra balans som kallas verklighet alldeles. Undergången tycks nalkas på riktigt, den tycks vara självförvållad.

”Vi kan ingenting!” utropar Siv, ”vi är snart 40, det är vi som är de vuxna nu och vi kan ingenting.” Och visst känner jag igen den svindlande insikten – att hur ska det gå om det nu är vi, barnen, som ska vara de vuxna? Och hur ska det gå med världen om ingen av min generations barn någonsin tänker bli vuxna?

I denna enaktares tvära kast mellan gapig fars och existentiellt skräckdrama tror jag att just detta är en kärnpunkt. Att det är ondskefullt att vägra mogna, att välja de lätta lata livsvägarna.

Det är skratt med lite sälta. Men det finns emellanåt en skränig okänslighet inför texten som stör, och jag har svårt för slutet som brakar på med en sorts nyandlighetsromantik. Trots allt har vi fram till dess fått se våra midsommarjag i en svarttonad skrattspegel.

FAKTA

Teater

» Människor i solen

Av: Jonas Gardell

Regi: Karl Seldahl

I rollerna: Regina Lund, Malin Morgan, Peter Eriksson, Viveca Jedholm, Daniel Gustavsson

Scen: Hågelbyparken

Speltid: 1 tim 45 min

Jenny Aschenbrenner

ARTIKELN HANDLAR OM