Teater mot strömmen i Jordbro

Expansivt och lekfullt med TIR Sidewalk position or I ditt arsle

Sidewalk position or I ditt arsle.
TEATER

Jordbromalmsskolan, som ligger en halvtimmes pendelavstånd söder om centrala Stockholm, är sedan ett och ett halvt år nedlagd och av dess forna verksamhet finns bara biblioteket kvar. I stället för högstadieskola ryms en gryende kulturhusverksamhet – vilket är perfekt i en skolbyggnad som från början var så tydligt integrerad i centrum.

Man kan nästan inte undgå att gå in.

Skolans femton minuter i rampljuset var dess med­verkan i Rainer Hartlebs ­dokumentära serie om barnen från Jordbro. Då var den nästan nybyggd, en hyfsat fungerande plats. Det var innan skolpengen, ökade klassklyftor och sjunkande anslag kunde knäcka skolor.

Nedlagda skolor är som nedlagda arbetsplatser: de signalerar olösta problem och brist på pengar. Men nedläggningshotet ledde också till protester och i den vevan bildades Jordbro Världsorkester. I går togs ett nytt steg: nu är Jordbro Stadsteater invigd.

Att etablera en lokal scen i Jordbro är en sak. Att flytta centrum till periferin och kalla sig Stadsteater – ”Stockholms enda radikala Stads­teater” – är något mycket större och väldigt medvetet. Om man lyckas, kan man ­bygga en kulturverksamhet ovanpå en plats där politikernas ointresse för svaga grupper nyligen manifesterats. Hur det känns att uppleva rasism, sexism och klasshat saknar inte hel uttolkning i det offentliga rum som ­stavas innerstad – men periferins röst är svag.

På Jordbro Stadsteater ger aktivist- och konstnärskollektivet TIR Sidewalk position or I ditt arsle, en mycket fri tolkning av Valerie Solanas pjäs Up Your Ass. Formmässigt ­liknar det ett collage, eller en lång performance. Febrig, påträngande i sin brist på sammanhängande narrativ. Inte för svartsynta men för de som kan känna hur förtryck är våld, även det som bara ­uttrycks i vanlig samtalston.

Föreställningen är expansiv, lekfull, stundtals provocerande. Jag, som ändå firat en och annan avslutning i Jordbromalmsskolans aula, kunde delvis lida med TIR när deras arbete hackades sönder av barn lika ljudliga som vi en gång var. Delvis kan jag också känna att platsen, skolan, måste kunna brukas av alla. Jordbro Stadsteater lever drömmen om kulturen som det kollektiva växandet. En ­levande antites.

ARTIKELN HANDLAR OM