Par i äktenskapsbrott

Sexuella lekarnas stränga koreografi snyggt utförd i Harold Pinters Älskaren

Per Burell och Maria Selbing i Pinters ”Älskaren”.
TEATER

Harold Pinters dramer är som kalla kriget. Territoriell kamp mellan undanglidande makter, mentala kontinentalplattor i oavbruten rörelse. Beskrivningen gäller i hög grad hans Älskaren från 1962, med ett gift par i centrum.

I Riksteaterns version mejslar ljussättningen och rörelsekoreografin fram en rad pregnanta scener som paradoxalt nog länkas samman till en alltmer gäckande och opålitlig helhet. Inledningsvis förundras man mest över att makarna Sarah och Richard pragmatiskt verkar acceptera varandras påstådda eftermiddags­möten med älskare respektive älskarinna. Sedan bara ökar mystiken.

Är älskarna bara påhitt för att såra, vinna övertag eller skapa spänning? Vad vet makarna egentligen om varandras liv och behov? Och vad vet vi som tittar? Pinters dialog balanserar mellan det cyniska, varmt patetiska och absurda, och teaterns konventioner håller strategiskt igång tolkningsarbetet. Publikens införståddhet med att en och samma skådespelare brukar kunna gestalta olika roller inom samma pjäs är en förutsättning för osäkerheten som uppstår: ska rollspelsscenerna, med hela det pinsamma klichéartilleriet av högklackade poseringar och sexigt cigarettrökande, föreställa en tjuvtitt på hans eller kanske hennes möten med älskaren? Eller är det vi bevittnar Sarahs och Richards gemensamma låtsasakt för att liva upp relationen?

Det faktum att skådespelarna Maria Selbing och Per Burell är gifta på riktigt hör till kategorin överflödigt vetande. Viktigare är att de faktiskt lyckas bibehålla glidningen, så att det förblir oklart vad som är vardagsspel och vad som är rollspel i spelet. I Mårten Anderssons regi blir makarnas synkade klunkar ur kvällens aperitifglas faktiskt precis lika teatrala som de sexuella lekarnas stränga koreografi. Det är snyggt gjort.

Teaterupplevelsen stannar mestadels i det cerebrala. Bara ibland blottas en nerv som smärtar. Det har att göra med hur han blir uppassad, hur han (oavsett om han nu är Richard eller älskaren) dirigerar deras samvaro, och hur han använder ord som ”hora” medan hon (hemmafrun eller älskarinnan) talar om att hon är ”fast”. Det är en subtilt levererad patriarkal kritik i en föreställning med allmänt höga stilpoäng.

FAKTA

TEATER

Älskaren

av Pinter

Övers. Östen Rudal och Åke Englund

Regi: Mårten Andersson

Scenografi: Sven Haraldsson

Scen: Riksteatern, Hallunda

Speltid: 1 tim

ARTIKELN HANDLAR OM