Caligula galen ända in i döden

Fri lek med teatern som samspelar med Albert Camus existentiella tema

Erik Borgeke i ”Caligula”.
TEATER

Människor dör och är olyckliga och det finns ingen mening i vår till­varo. Albert Camus porträtt från 1939 av romerske kejsaren Caligula och hans skräckvälde är ett provokativt fristående svar på den insikten. Fullständigt konsekvent driver denne galning till kejsare sin egen logik in absurdum. Ingenting betyder något, alltså låter sig gud hädas, vem som helst kan när som helst dödas, kärleken kan misstros och tårtan kan man gott både skita och pissa på.

På Helsingborgs stadsteater är det luft under vingarna och sceniskt precisa insatser då Pontus Stenshäll regisserar spelet mellan filosofi och befriande skratt. Det är en mycket fri lek på teatern med teatern som samspelar med Camus existentiella tema.

Fyra skådespelare klarar den betydligt längre rollistan med hjälp av fingerdockor, lealösa tygdockor och klungor av spöklikt uttryckslösa pappersdockor i människo­storlek.

Simon Steenslands satanskanon av kvinnoröster skapar musikaliska obehagskänslor där solorocklåtarna som framförs till gitarr snarare ingjuter igenkännandets kranka trygghet. Michalis Koutsogiannakis är en uppdaterad Caligula, en nyckfull man som inget fastnar på, ständigt överraskande i fysiska utspel och omslag, förvandlar han sin omgivning till publik eller till lydiga dockor. Koutsogiannakis gör rollen med sin ruvande stil men här tillkommer utflykter i upptåg, häcklande av klichéer och bisarr dans som gör maktfullkomligheten än glattare.

Det är roligt att skratta på teatern men det kan bli lite väl mycket av pyntande och införstått ögonblinkande på scen. På en väsentlig punkt är föreställningen besvärande oklar. Scipio (Tobias Borvin), Cherca (Erik Borgeke) och Cesonia (Robert O Bredefelt) ger uttryck för mer eller mindre ofrivillig underkastelse men talar också om hur de tycker om, fascineras av och dras mot Caligula. Här finns en glidning mot att det bor en Caligula i oss alla, att vi känner igen oss själva i hans grymma allmakt. Kanske är det inte så mycket att fästa sig vid i en så gladlynt uppsättning men det gör mig likväl betänksam. Texten är högoktanig och det känns som om lättsinnet i tolkningen är det som möjliggör att Caligula livs levande kan slinka ut från scenen, trots att han ligger död.

FAKTA

TEATER

Caligula

av Camus

Övers. Eyvind Johnson

Regi & scenografi: Pontus Stenshäll

I rollerna: Erik Borgeke, Tobias Borvin, Michalis Koutsogiannakis, Robert Olofsson

Scen: Helsingborgs stadsteater

Speltid: 2 tim 20 min