Hämnd i nya kläder

Orestiens högtravande texter plockas ner på jorden

Unga Tur tolkar ett 2500 år gammalt hämndepos. Foto: Jonas Jörneberg
TEATER

Inte är det något fel på Orestien, Aischylos berömda trilogi som varje dramatiker av rang har att på något sätt förhålla sig till.

De tre pjäserna, Agamemnon, Gravoffret och Eumeniderna, har en utveckling från hämnd över upprättelse till ett slags antydan till demokrati. Berömd är den uppsättning Peter Stein en gång iscensatte, där erinyerna - hämnd­gudinnorna - i slutet ­sitter fastsurrade medan röstförfarandet om de inblandades skuld pågår.

Innan sista rösten är lagd, ­börjar hämndgudinnorna att ­sakta frigöra sig från sina vita linn­ebindor. Demokratin är ett bräckligt ting.

Unga Tur inleder sin årliga ­festival med vad de kallar Vad är det för fel på Orestien? Här har man valt en annan utveckling, nämligen genom att spela de tre pjäserna som tre ronder, där ­Aischylos också möter Lars ­Norén och Eva-Maria Dahlin. Efter hämnd följer familje­tragedi och slutligen ett terapi­samtal; alla havererar de på sitt speciella vis. Styrkan i uppsättningen är av två slag. Först och främst i en underhållande ironi; de för många i dag högtravande ­texterna plockas ner på jorden.

Språket blir vart efter alltmer vardagligt samtidigt som de förmenta framstegen ifrågasätts.

Hämnd­lusten är lika stark som förr, om än i nya kläder.

För det andra är det befriande med ett teatralt uttryck som inte är förutsägbart. De fem skådespelarna, Joséphine Wistedt, Emanuelle Davin, Victor Ström, Olle Jernberg och Fredrik Lundqvist (tillika regissör), skvätter blod, spelar Iron ­Maiden på plastdunkar och akustisk ­gitarr och klättrar vid några tillfällen ut genom fönstret på ­gatan. Att då de som ­råkar passera på tunnel­bane­perrongen en bit bort ­inte ens lyfter på ögonbrynen när Klytaimestra, efter att ha idkat rätt realistisk sex med Agamemnon, mördar honom så att blodet ­sprutar, säger någonting. För publiken blir det extra roligt (hämndkomedi?) men har vi inte här en bild av hur teatern inte längre förmår höras i det offentliga rummet, i det här ­fallet rent bokstavligen?

Och är det inte så att det uttryck Unga Tur här introducerar Paradiso­festivalen med, är det minsta man kan begära av ­dagens svenska ­teater