Kärleksspel på låtsas

Mer övertygande spel krävs för att Kameliadamen ska lyfta

Simon J Berger och Helena Bergström i ”Kameliadamen”.
TEATER

Kameliadamen, bekant genom Alexander Dumas d y - som skrev först romanen, sedan pjäsen - och Verdis opera La traviata, var ­redan på sin tid ett ­melodram. Förvisso fanns det på 1800-talet en kittlande resonans i mötet mellan kurtisanen Marguerite och ­ädlingen Armand, men i dag återstår högst den tragiska kärleks­historien. Att Verdis ­opera ännu spelas ­handlar om musiken, ­inte handlingen.

På Stockholms stadsteater har Katrine ­Wiedemann och Karen-Maria Bille dramatiserat Dumas historia. Scenrummet har en lång rad med dörrar i fonden, som vore det en ­Feydeau-komedi, i övrigt ett dussin stolar som bildar de olika ­rummen tillsammans med spotlights, musik och enstaka rekvisita. Tiden är Dumas, männen i smoking (oftast), kvinnorna i (oftast) bristfälligt dolda korsetter med nylonstrumpor (som i och för sig inte fanns på Dumas tid).

Scenerna avlöser ­varandra i hög takt, ­Wiedemann använder sig av ett slags vaudeville-estetik, skådespelare kan stelna i positioner eller kollektivt frammana en plats med gester. Inledningsvis är det en smula svårt att få grepp om spelet, är det på allvar eller inte? ­Varken Helena Bergströms Marguerite eller Simon J Bergers ­Armand verkar särskilt förälskade. Mer liv är det på bordellen, men där är å andra sidan ­livet förkonstlat. Wiedemann verkar vilja bygga sin regi på en kontrast, det oäkta nöjeslivet, det som rollfigurerna ägnar sig åt i stället för kärlek, och den äkta, möjligen omöjliga kärleken, som så småningom utvecklar sig mellan huvud­personerna.

Men för detta krävs det inte bara ett mer övertygande spel av de båda huvudrollsinne­havarna utan också ett annat slags teatralitet som avslöjar tomheten och falskheten i det konstlade livet. Wiedemann vill både ha kakan och äta den. Eftersom texten är så banal ­(Armand i gräl med ­Marguerite: ”Vad e’ de mee dej?”), blir det som att tvingas se Verdis opera utan musik. Kanske skulle man gjort tvärtom, låtit nöjeslivet skildras i en dammig naturalism, och kärleken i en förhöjd, aldrig skådad spelstil.

Ensemblen har det alltså inte lätt, men ­Annika Hallin är färgstark som den ständigt berusade Prudence, liksom Tomas Bolme som, en smula oväntat, hemhjälpen Nanine. I övrigt är det två, korta insatser som skapar det djup i föreställningen som saknas, Lennart Jähkel som Armands far i mötet med Marguerite och Marina Nyströms Nichette, som berättar om sin förälskelse för en tvivlande Marguerite.