Hundra år av olycksbarn

Välbehövlig föreställning för Västmanlands teater

Scen ur "Barn och deras barn" på Västmanlands teater. Foto: Håkan Larsson
TEATER

TEATER Med pjäser som Dan då Dan dog och Födelsedagsbarnet har Rasmus Lindberg skaffat sig ett namn som dramatiker, såväl i Sverige som utomlands. Nyskrivna Barn och deras barn – en gripande släktsaga över tre generationer som nu spelas på Västmanlands teater i Västerås – lär stärka hans ställning.

Med en minutiöst utmejslad och musikalisk dialog skildrar Lindberg – som även har regisserat – följderna av en fruktansvärd olycka i det förflutna. Genom att låta skeenden skilda åt i tiden (1913, 1968, 2014) ta plats parallellt på scen adresseras frågor om psykisk sjukdom, arv, ansvar, förlåtelse och berättandets kraft.

Skickligt används nyckelord för att accentuera de smärtsamma banden mellan protagonisterna, även om de ibland faller varandra i talet på allt för farsartat vis.

Efter paus tilltar det koncentrerade kammarspelets styrka ytterligare och kulminerar med en imponerande scen, impregnerad i psykoanalys och magisk realism, där tre generationer olycksbarn till sist förmår förlåta och försonas. Den efterföljande epilogen är emellertid överflödig i sin övertydlighet.

Tilltalet är brett och begripligt, men aldrig banalt. Skådespeleriet är genomgående bra, med särskilt starka insatser av Elin Norin och Jan Modin.

Västmanlands teater har några tuffa och turbulenta år bakom sig. Barn och deras barn kan mycket väl vara den välbehövliga comebacken, både konstnärligt och publikt.