Förförisk fascism på Dramaten

Vintersolstånd speglar värdebrister i dagens intellektuella borgarklass

Irene Lindh, Magnus Ehrner, Mattias Silvell, ­Anna Wallander och Johan Holmberg i ”Vintersolstånd”.
TEATER

En alternativ titel till Roland Schimmelpfennigs Vintersolstånd, som nu har haft världspremiär på Dramaten, skulle kunna vara Borgarklassens diskreta tomhet. För vad är det vi möter i denna eleganta och intelligenta text om värde­bristen i dagens intellektuella borgarklass, om inte ett tomrum som kan utnyttjas? Det är vad som på kärnfamiljnivå händer när Rudolph, hastigt inbjuden av Bettinas mor Corinna, träder in kvällen före julafton hos Bettina och Albert och deras åttaåriga dotter, dit också konstnärsvännen Konrad ansluter. Konstruktionen av pjäsen är speciell. Scen­anvisningar och beskrivningar av rollfigurerna, deras miljö och tankar, deltar som voice-overs, upplästa av ett femtiotal olika röster som jämte projicerade bilder på väggarna i det snövita rummet klipps mellan ensemblens spel. Bente Lykke Møllers scenrum är oskuldsvitt och rymmer ett vitt, tre meter långt bord, fem svarta pallar, ett piano med pall, en julgran, flaskor och glas.

Tempot är rytmiskt, från det inledande grälet mellan Albert och Bettina sen eftermiddag fram till strax efter ett på natten. Klockslagen meddelas allt oftare. Det är bråttom. Rudolphs till synes oskyldiga samtalsämnen om skönheten (”musiken som världsordning”), ensamheten eller de fornnordiska myterna slår an hos lyssnarna. I en ljuvlig scen alldeles efter paus dirigerar Rudolph hela familjen i en imaginär opera som erinrar om dålig Wagner. Att han tidigare erinrat om etymologin för dirigera, (latinets dirigere - att leda), är det ingen som reflekterar över.

Albert, som kämpar mot den ena fysiska åkomman efter den andra, är den ende som håller distans och ser den hotande faran. Men han är oförmögen att göra något annat än att äta piller och dricka vin. Det är som om hans intellektuella invändningar översätts till fysiska plågor. De ständiga grälen och frustrationerna antar milt groteska former, som om underhållningsvärdet blir ett sätt att förföra publiken till att sympatisera med dessa rätt beklagansvärda figurer, vilka blir ett slags omedvetna marionetter för Rudolph.

Staffan Valdemar Holm har regisserat en utmärkt ensemble. Magnus Ehrners farligt charmiga Rudolph, Anna Wallanders frustrerade, längtande Bettina, Irene Lindhs martyr till Corinna eller Johan Holmbergs handlingsförlamade Albert: så ser samtidens förföriska fascism in action ut i denna pjäs där själva iscensättningen och publik­kontakten blir ytterligare en förförelse att ta ställning till.

FAKTA

TEATER

Vintersolstånd

av Roland Schimmelpfennig

Övers. Ulf Peter Hallberg

Regi: Staffan Valdemar Holm

Scenografi: Bente Lykke Møller

I rollerna: Johan Holmberg, Anna Wallander, Irene Lindh, Magnus Ehrner, Mattias Silvell

Scen: Dramaten, Lilla scenen

Speltid: 2 tim 50 min

ARTIKELN HANDLAR OM