Faust fast i scenografin

Att komprimera pjäsen har sitt pris

TEATER

Vad som i första hand imponerar i Gävle Folkteaterns uppsättning av Faust är scenografin. Projektet är, som alltid för de som sökt iscensätta Goethes läsdrama, omfattande. Än mer så när man som här valt att sätta ihop en text av både Faust I och II. I dramat förflyttar sig Faust och Mefisto med blixtens hastighet mellan de olika scenerna. Tid och rum lyder inte under de gamla vanliga reglerna, dessutom är det en text med filosofisk och religiös laddning med åtskilliga referenser till den klassiska lärdom som för Goethe och hans samtida var självklara.

På Gävle Folkteater spelar man i fyra olika rum, och de båda gasklockorna är i sig sällsynt suggestiva spelplatser. Här flyger döda och levande högt uppe under tak, på en vattenspegel i den mindre gasklockan får man vattnet att brinna och sista akten är rena rama luftshowen med diverse förvandlingsnummer och minnesvärda bilder. Så långt, även om tekniken ofta är en smula tungrodd, är allt gott.

Men det visuella kräver mer, ­inte minst med en tät text som denna där versen bibehållits. Tyvärr är det få som klarar av att behandla texten korrekt, att de mikrofonförstärkta rösterna dessutom hela tiden läggs högt skapar en onödig entonighet. Hur det skulle kunna låta visar den oförliknelige Margareta Hallin – 84 år! – i sista aktens rörande scen som Baukis. Också Anna Anderssons Gretchen gör intryck, liksom den mycket unge Simon Peterson som svävar i sin glasbubbla som Homonculus i sista akten.

Man har delat upp de båda huvudrollerna, Faust och Mefisto, på flera skådespelare, rimligen för att göra spelet allmänmänskligt. Om man uppnår en rörlighet och ett slags inkänning, som med de fyra flickorna Gretchen, med detta, så förlorar man något av grundkonflikten. Mefisto får inte den aura av förförande diaboliskhet som får oss att förstå vad Faust lockas av. Inte heller blir det tydligt vad det är Faust söker efter att ha givit boklärdomen på båten, vad han inte fann där och vad han förväntar sig av världen utanför bokpärmarna.

Hade man dessutom offrat några av de anslående scenografiska lösningarna för att skapa snabbare övergångar mellan scenerna, så kunde nog denna uppsättning blivit rent märkvärdig.

När Peter Stein satte upp hela Faust för femton år sedan, krävde det 21 timmar. Att i Gävle komprimera dramat till tre och en halvtimme (men med en alldeles för kort paus) är onekligen en bedrift, men det har sitt pris, även om det inte kostar själen.

ARTIKELN HANDLAR OM