Nu får kvinnorna i Röda armén en röst

Svetlana Aleksijevitjs samtal samlade sedan 1978 blir pjäs på Dramaten

Vitryska författaren Svetlana Aleksijevitj har skrivit ”Kriget har inget kvinnligt ansikte”.
TEATER

TEATER Vi sitter i ”repsal 1” ­ i Dramatenhuset. Två, tre män och ett 30-tal kvinnor som ­lyssnar och fyra skådespelare - Rebecka Hemse, Inga-Lilla Andersson, Anna Björk och ­Ellen Jelinek - som läser.

Koncentration. Ögon som ­tåras i ringen. Dramaten­skådespeleriet som i Jenny Andreassons regi åtminstone till tre fjärdedelar får vika för ett vardagligare uttryck. Ett uttryck som förmår stanna inuti det ömtåliga i stället för att bygga fasad igen.

Svetlana Aleksijevitjs samling vittnesmål från kvinnliga före detta soldater i Sovjets Röda armé har fått mycket uppmärksamhet - fast det dröjde. Hon började samla röster redan 1978, men under Sovjettiden var förlagen för rädda. Censurkommitténs repliker finns med i Hedda Krausz Sjögrens och Jonas Jarls urval för läsningen. Kvinnornas berättelser om krigets vardag skulle enligt censuren detronisera dem, gör dem till mindre av hjältar.

Samtidigt är det just det. De blev ju aldrig hjältar som männen. Efter kriget ansågs dessa före detta prickskyttar, spanare, piloter och signalister vara fel som kvinnor. Ingen ville ha dem och de lärde sig hålla tyst. De berättade inte om hur det kändes när flätan klipptes av eller varför de slutade gå till saluhallen efter kriget - vilka minnen det människolikt bleka kycklingköttet väckte. Inte förrän Aleksijevitj började fråga.

Vilka undanflykter har vi i dag? Är vi finkänsliga eller fega som inte tar reda på vilka berättelser alla de människor bär på som i går levde i krig och i dag dimper ner i Sverige? Migrationsverkets snåla in­tervjumallar blir huvudformatet för det nya landets intresse.

Aleksjevitj är inte ett geni. Hennes bedrift består i att hon lämnade nyttans maskineri och lät saker ta sin rättmätiga tid. Det blev dagar, veckor och månader av lyssnande.

I ett samtal efter läsningen visar kurdiskfödda Bayan Nasih på en rad beröringspunkter mellan hennes egna krigs­erfarenheter och de sovjetiska kvinnornas för 70 år sedan. Vi hänger vid hennes läppar för varje detalj. På frågan om någon tidigare bett henne berätta svarar hon nej.