För lite oväsen av tung ensemble

”Den besynnerliga händelsen med hunden mitt i natten” lätt och kontrastlös

TEATER

Skådespelarensemblen i Simon Stephens dramatisering av Mark Haddons roman Den besynnerliga händelsen med hunden mitt i natten, ska ha all heder för sina insatser. Samtliga borde dock anförtros mer avancerade uppgifter, eftersom denna uppsättning är av det lättare slaget; Jakob Eklund, Gunilla Röör, Sven Ahlström, Helena af Sandeberg eller Gerhard Hoberstorfer kan så mycket mer.

I centrum står Christopher, en femtonårig pojke med Aspergers syndrom. Runt honom finns lärare, grannar, en far som med goda avsikter sagt Christopher att hans mamma är död (fast hon förlupit hemmet med grannen), poliser, en präst och andra, mer perifera figurer.

Grannens hund som Christopher hittar död en morgon sätter i gång dramat. I jakten på den skyldige finner han gömda brev från sin mor, brev han aldrig fått. Han rymmer till London, till mamma som alls inte är död. I romanen är hans flykt den starkaste passagen. Hur han tvingar sig igenom allt det han egentligen inte tål, folksamlingar, oljud och ett övermått av information.

Grundproblemet med stadsteaterns iscensättning är att Christopher (David Fukamachi Regnfors) framstår som en alltför sympatisk, i grunden ganska vanlig kille. Lite jobbig i början av andra akten kanske, men alls inte den oregerliga, autistiskt drabbade som fått hans mor att förlöpa hemmet eller motiverar att han hamnat i särskola. Inte heller får teaterpubliken någon uppfattning om hans häpnadsväckande matematiska begåvning.

Scenrummet är naket, med skådespelarna sittande runt om vid bord med rekvisitan. Spelet kan kallas metonymiskt, man visar en detalj som får representera en helhet; den döda hunden blott en blodpöl, etc. Enstaka ansatser till fysisk teater finns, som när Peter Gardiner (Rhodri) agerar levande bankomat eller när man formerar tågkupé eller tunnelbaneträngsel. Tyvärr vågar regin inte dröja kvar i dessa scener, utan hastar alltför raskt vidare i historien.

Jag saknar kontrasterna mellan en sluten, extremt svårhanterad ung pojke och omgivningens kärlek och ansträngningar för denne pojke. Omgivningens mödor hanteras skickligt av skådespelarna, men de hade behövt en Christopher som gav motstånd. Dessutom borde man rensa ut anglicismerna i översättningen.