Ibsen i förstoringsglas

”Vildanden” välspelad men utan subtilitet

Pontus Gustafsson, Thérèse Brunnander, Magnus Ehrner och Pierre Wilkner i ”Vildanden”. Foto: Sören Vilks
TEATER

Anna Petterssons uppsättning av VildandenDramaten fokuserar några bärande stråk i pjäsen. Den är nedkortad, flera rollfigurer är strukna eller reducerade till projektion eller dockor, texten är nedstruken. I stället för ett drama med förtätad realism, möter vi en komedi på gränsen till tragedi.

Spelet är fysiskt, skådespelarna beter sig som uppvridbara dockor, dockor som inte alltid gör som konstruktionen avsett. Scenrummet domineras av en filmduk som täcker fonden, stolar och annan rekvisita släpas in mest för syns skull. Rollfigurerna får emellanåt sitt rörelseutrymme definierat av att scenarbetare kommer in och klistrar maskeringstejp på golvet kring dem. Så vem, eller vad, är det som styr detta spel?

Regissörens ord i programhäften talar om vems blick; oavsett ordval finns det två svar på den frågan. Det första handlar om fäder, Gregers och Hjalmar lyder båda under faderns lag. Det andra handlar om att se genus genom 2015 års förstoringsglas. Följdfrågan måste handla om vad det är vi förväntas se i denna uppsättning som inte Ibsen såg. Patriarkatet och kvinnornas ställning är redan utskrivna i pjäsen med all önskvärd tydlighet. Så varför ta till förstoringsglaset?

Men det finns ett till lager i uppsättningen. Mot slutet så har både Gina och Hedvig tröttnat på pjäsen. De vill ut från den, som Nora i Ett dockhem. Tidigare har också Hjalmar antytt något liknande när han erbjudit Gina att ta över enstaka göromål, men manuset säger annat. Det styr. Här finns ett stråk som kunde ha utvecklats. Att männen får bli löjligt mycket män må bitvis vara underhållande, men vad hade hänt om de likt kvinnorna hade protesterat mot sina roller? Möjligen är det precis vad de försöker göra, men hindras av Ibsens mekanik och samhällets struktur.

Välspelat är det i alla fall. Hannes Meidals Gregers är en idealist på gränsen till hysteri, Per Svensson gör en frustrerad Hjalmar medan Magnus Ehrner, Pontus Gustafsson och Pierre Wilkner är en imponerande trio dansanta herrar i frack. Thérèse Brunnander behöver knappt mer än knycka på nacken och lägga rätt betoning för att uttrycka Ginas hållning till sakernas tillstånd. Lina Leandersson gör Hedvig medveten om vikten av att vara pappa till lags för fridens skull. Först mot slutet vägrar hon spotskt.

Trots den höga volymen i tilltalet är spelet något stumt, det ligger möjligen i regins natur, men jag kan sakna en andning och emellanåt en precision, ja, den subtilitet som finns redan hos Ibsen.

FAKTA

TEATER

Vildanden

av Ibsen

Övers. Klas Östergren

Regi/scenografi: Anna Pettersson

I rollerna: Thérèse Brunnander, Magnus Ehrner, Pontus Gustafsson, Nina Leandersson, Hannes Meidal, m fl

Scen: Dramaten, Lilla scenen

Speltid: 2 tim5 min