Elände med ett leende

Teateretablisemanget analyserar det växande prekariatet

Sabdra Medina och
TEATER

En pjäs om prekariatet, denna ständigt växande klass, kan man tycka borde präglas av en svårbemästrad irritation, rent av en ­ilska, som i bästa fall får en scenisk kraftfull gestaltning som i sin tur strävar efter att göra skillnad. Men när Teateretablissemanget spelar Välkommen till prekariatet på Stockholms stadsteaters scen Kilen, kommer sådana förväntningar på skam. Spelet är just välkomnande, med ett leende på läpparna bjuds publiken in.

Som prolog möter vi en terapeut (Nils Granberg) med en ­klient (Sandra Medina), som får frågan när hennes kris började. Två tidsangivelser prövas, 2008, när Lehman Brothers gick i konkurs, eller kanske än ­tidigare, 1971, när US-dollarn släpptes fri från guldmyntfoten. Klienten är nära sammanbrott.

Det är naturligtvis det allt bräckligare ekonomiska systemet som ligger på Teateretablissemangets analyssoffa. Med inskott av Jaquline Ronneklews sånger och en hel del koreograferade avsnitt, presenteras ett antal tablåer kring prekariatets uppkomst och framgångs­rika utveckling: från barn­domens drömmar om yrken, som då var liktydiga med fast anställning, kollektiv­avtal och en identitet, över dagens nebulösa tillfällighetsanställningar (”– Konsult? Men vad är det du faktiskt gör?”) till senaste årets dödsfall bland dem som ­arbetat utanför den officiella arbetsmarknaden.

På vägen ryms också medie­generationens egofixering, hur när de stabila yrkesdrömmarna går i kras ersätts av att bli känd som den man är (ja, eller inte blev). Kulmen på denna trend handlar ­givetvis om sex, att utnyttja sitt erotiska kapital (”– Le, fukta läpparna och casha in”), vilket ger ­anledning till ett slags kopulationskoreografi.

Både Medina och Granberg gör fina insatser, samspelet är gott och manuset (Johanna Emanuelsson) låter ofta det slags idiomatiska, klichéfyllda nyspråk som döljer sakernas tillstånd skuggas av en lätt, men tydlig ironi. Ofta räcker det med en betoning eller en mikroskopisk paus.

Likväl hade jag velat se ­ämnet behandlas mer kraftfullt. Granbergs aggressivt förtvivlade utfall i slutet kommer lite sent och har knappast byggts upp innan. Även om det ligger något i att ett samhälle med ett växande prekariat knappast går under med en smäll, utan med en suck.

FAKTA

TEATER

Välkommen till prekariatet

av Johanna Emanuelsson

Regi: Helena Sandström

Scenografi: Josefin ­Hinders

I rollerna: Nils Granberg, Sandra Medina, ­Jaquline Ronneklew

Scen: Stockholms ­stadsteater, Kilen

Speltid: 1 tim 35 min