Inställd revolution

Claes Wahlin ser P O Enquists dokumentärroman förvandlas till välspelade tablåer

Foto: PETRA HELLBERG
”Livläkarens besök” på Stockholms stadteater.
TEATER

Huvudpersonerna i P O Enquists Livläkarens besök, Christian VII, Struensee, drottning Caroline och Brandt, befinner sig i situationer eller på platser där de inte vill vara. De har hamnat där, oftast ofrivilligt. Liksom despotin i det danska 1700-talet gnisslar i kapp med upplysningsidéerna, så finns det något kärvt, en motvilja hos personerna. Christian vill vara bonde, Struensee praktiserande läkare, Caroline förmodligen hemma i England och Brandt utöva sin position som kulturminister, i stället för att tvingas leka med den lätt debile kungen.

Personerna är malplacerade, av arv, karriär eller idealism. Romanens sakliga skildring, med stöd i historiska dokument, håller så ett slags distans till skeendet. Emellanåt blir sakligheten kött; Struensees och Carolines kärleksaffär, deras barn som Caroline tvingas skiljas från när hon väl skeppas hem efter att Struensees reformiver slutat med hans död, arrangerad av hovet med Guldberg i spetsen.

Så hur gör man då teater av detta slags dokumentärroman? Långsamheten med vilken berättaren i romanen sakta men säkert söker förklara bevekelsegrunderna för de olika personernas agerande, skulle kräva en mycket lång, och förmodligen rätt tråkig föreställning, för att alla överväganden och subtila nyanser skulle framstå.

På Stockholms stadsteaters stora, rätt svårspelade scen, har regissör Johanna Garpe tillsammans med sin scenograf Per A Jonsson valt tablån som form. Ett kallt, mörkt rum med grova ytor håller hovlivet skilt från undersåtarnas liv och leverne. Luckor och moduler kan glida undan och släppa in upplysningens ljus, för att slå igen efter Struensees fall. Magdalena Åbergs kostymer andas 1700-tal, men utan peruker eller puder.

I rask takt följer scenerna efter varandra, Struensee hinner knappt anställas som livläkare, innan han stigit i graderna, inlett sin skrivbordsrevolution och blivit drottningens älskare. Första akten blir närmast summarisk, medan det efter paus stramas till i uppmärksamhetens tjänst. Det är som tablåer spelet fungerar bäst, när personerna ska bli kött, älska eller blott uttrycka känslor, når det knappt fram till scenkanten på grund av valet av form.

Ensemblen är överlag bra, Bahador Foladi som den hunsade och därför något debile Christian kan lägga rösten i falsett och bete sig som ett lynnigt barn, utan att förlora publikens sympati. Sven Ahlströms Goldberg gör tydligt avtryck, man blir aldrig riktigt säker på vad som är äkta och falskt hos denne intrigant. Lina Englunds Caroline saknar inte lyster, men når inte riktigt upp till hennes hovdams von Plessens kast mellan förtvivlan och omsorg i Cecilia Frodes intensivt behärskade gestalt.

Roligast är Per Sandberg, kulturministern som blir lekfarbror. Han kan uttrycka sin förtörnad även när han tvingas leka gnäggande häst. Nämnas måste Lars Edströms Reventlow liksom Niklas Falks Rantzau, båda skapar liv i tablåerna. Rent irriterande är tyvärr musikläggningen, monotont, något för högt och hemmahörande i en helt annan, betydligt sämre pjäs.

FAKTA

TEATER

Livläkarens besök

av Per Olov Enquist

Regi: Johanna Garpe

Scenografi: Per A Jonsson

I rollerna: Lina Englund, Marika Lindström, Cecilia Frode, Odile Nunes, Sven Ahlström, m fl

Scen: Stockholms stadsteater, Stora scenen

Speltid: 2 tim 55 min

ARTIKELN HANDLAR OM