Inget lyft förlandad pilot

Loretto Villalobos ser en nödvändigt moraliserande pjäs

Foto: BENGT WANSELIUS
Ida Steéns starka gestaltning av piloten blir huvudpunkten.
TEATER

Odyssén hade nog blivit en annorlunda berättelse om hjälten hade fått komma hem till sin fru och sina barn varje kväll konstaterar den namnlösa stridspiloten i Vingklippt (Grounded) av George Brant, nu på Kilen. Från att ha varit ett med det blå i sitt stridsplan och bombat skiten ur Saddam, blir hennes tillvaro snarare grå när hon kommenderats till marktjänstgöring efter att ha blivit gravid. Hon är nu en ”kontorsflygare”, en drönarpilot som från en husvagn i öknen i Nevada har kontrollen över ett obemannat flyg som seglar på himlen över en annat öken tusentals mil bort. Hon varvar tolvtimmarsskift framför en skärm där hon styr sin Skördare med livspussel, barn och man och får till synes ändå en rätt bra deal – hon får se sin dotter växa upp och dödshotet är borta.

För att vara en föreställning som till så stor del baseras på vad vår pilot ser på en skärm, blir det märkligt hur lite, eller feltajmat, skärmen i fonden används. En ultraljudsbild projiceras upp – det är fint och effektfullt – men i övrigt blir det bara tafatt och överspelat när gråsörjan bryts av övervakningskameror på scen. Det är i stället Ida Steéns starka gestaltning av piloten som blir huvudpunkten, från att vara en tuffing med Ikaroskomplex till att med drag av PTSD och paranoia utföra små ritualer i den sandlåda som scenrummet består av för att skaka av sig kriget. Visst blir det ett moraliserande över den nya krigsteknologin och dess medföljande nyspråkliga diskurser, men det är nödvändigt att moralisera.