Kaffe med veteraner

Amelie Björck saknar gestaltning när Kongos historia blir pjäs

Foto: HENRIK DAHL
Kudzai Chimbaira och Harry Friedländer i ”Kongo”.
TEATER

Det är svårt att komma på en nation med lika brutal historia som Kongo. Det vill säga Belgiska Kongo som landet kallades under den blodiga kolonialtiden 1908–1960, eller Zaire som landet fick heta under Motubu Sese Sekos banditdiktatur 1971–1997 – innan första och andra Kongokrigen bröt ut.

Den ”fred” som råder i dagens Kongo präglas knappast av rättssä­kerhet. Just nu reser sig den unga generationen landet över – kanske är det äntligen dags? Om historien är ett ändlöst pärlband av konflikter i blod och ebenholts, är tråden av folkligt hopp minst lika stark.

När Teater Lumor ingår allians med Teater Tribunalen är det för att blicka tillbaka mot ett skede när Sverige spelade en viss roll för Kongos hopp och förtvivlan. Vi känner åren efter självständigheten 1960 från otaliga skildringar av Dag Hammarskjölds sista utmaning som FN:s generalsekreterare: ett snärjigt inbördeskrig med stormaktsinblandning.

Men i Johanna Emanuelssons purfärska drama är det fotfolket som står i centrum. Några av de soldater som var på plats (plus en kongolesisk flykting: fint!) har fått hembesök. Det är vackert att dessa åldrade veteraner fångats upp, och skådespelarna Kudzai Chimbaira, Hanna Edh och Harry Friedländer turas vigt om att gestalta de stolta men traumatiserade gubbarna, deras anhöriga och den smånervösa intervjuaren – dramatikerns alter ego – som kommer på kaffe.

Man anar en trohet mot faktiska intervjusituationer som är sympatisk, men som tyvärr går ut över dramatiken. Problemet är att det, trots temat, blir lite ofarligt. När minnena hela tiden återberättas med ord snarare än gestaltas av kroppar stannar de liksom i det förflutna.

Sören Brunes scenografi väger lyckligt nog upp för en del av stiltjen. Kring veteranernas trivsamma vardagsrum står en rad olycksbådande plankdockor utstyrda med stora strålkastare och diverse läskiga symboler ur Kongos historia. Och rätt vad det är börjar soffmöblerna röra sig: bord och stolar dras ihop till klasar av ben och ytor, som i nästa stund hänger i rep från taket.

Detta – de sammantrasslade spillrorna – blir en stark metafor för ett nationellt tillstånd som tycks omöjligt att lösa. Till dess folket börjar rekonstruktionsakten igen och ett bord på nytt blir ett bord.

FAKTA

TEATER

Kongo

av Johanna Emanuelsson

Regi: Oskar Thunberg

Scenografi: Sören Brunes

I rollerna: Kudzai Chimbaira, Hanna Edh, Harry Friedländer

Scen: Lumor på Teater Tribunalen

Speltid: 1 tim 30 min

ARTIKELN HANDLAR OM