Dödens klocka tickar

Claes Wahlin ser en tragedi om borgare mot adel, om ett äkta liv mot ett konstlat, om frihet mot tvång

Foto: PETRA HELLBERG
Simon Reithner och Maja Rung i ”Kärlek och politik” på Stockholms stadsteater.
TEATER

”Måtte hagel drabba dig! Flickan måste känna er. Det jag gamla surgubbe ser hos er är ingen läcker­bit för en ung ­godissugen flicka.” Så kan en far söka skydda sin dotter från en oönskad friare. Det handlar om stads­musikanten Miller, hans dotter Luise och intriganten Wurm. När Luise sedan vill hämnas den överhet som försatt henne i djupaste olycka, då ­låter det: ”Jag ska ­säga honom vad misär är … jag ska gråta misär för honom i ton­arter som maler sönder märg och ben, och om beskrivningen får håret på hans huvud att resa sig ska jag avslutningsvis vråla i hans öra.” Maktens öra når hon inte, men döden lyssnar”.

Repliker som dessa hörs sällan från svenska teaterscener. Kvickheter som dryper av gift, förtrytelse eller otyglad kärlek. Det handlar om Friedrich ­Schiller, alltför sällan spelad, trots att hans dramer är det närmaste Shakespeare Tyskland kom, och trots att de handlar om makt och ­frihet, om fäder mot söner, om kärlek krossad av politiska intriger.

Kärlek och politik ­hade premiär 1784. ­Kritiken mot nyligen tajmade händelser i maktsfären var skarp. Schillers pjäser ­hade också ett högre ­syfte, de skulle ­undervisa. Eller rättare, fostra med­borgaren, denna färska uppfinning i slutet av 1700-talet. Teatern skulle fungera som ett slags modell för ­demokratin, diskutera det som inte rymdes inom lagen.

Luise och hennes älskade Ferdinand, son till ministerpresidenten, är en ­tragedi om borgare mot adel, om ett äkta liv mot ett konstlat, om frihet mot tvång. Här ligger det tragiska inte bara i hur san­ningen ­uppenbaras för sent för att rädda livet på de älskande. Lika ­mycket handlar det om att den jordiska rättvisan är otillräcklig. Gud är den ­ende som finns att döma ­ministerpresidenten, Wurm och den i pjäsen osynlige fursten.

Scenerna i Kärlek och politik kommer slag i slag, intrigen vrids åt likt ett urverk med allt spändare ­fjädrar. Bente Lykke ­Møllers scenografi där personerna ­glider ut och in på rullband blir en bild för hur maktens apparat är större än dess marionetter. Scenen är mörk och tom, endast stolar gör personerna sällskap. Färgskalan i kostymerna går från benvitt till glansigt svart. Det är mörk värld, guds nåd må åkallas men ­lyser med sin frånvaro.

Med få undantag möter vi en ensemble som med stor precision fäster sina roller i hierarkin. Originalets språkliga stil­nivåer får här andra uttryck, som att ­Luise inte riktigt kan stava, eller i von Kalbs tillgjorda hovlater (en ljuvlig ­Robin Keller). Lennart Jähkel kastar Miller vackert mellan frustration och djupaste kärlek till sin dotter, liksom Kajsa Reingardt som en kuvad fru ­ Miller låter kroppen protestera när hon tvingas tiga; alla föräldrars plåga accentueras i denna uppsättning.

Utmärkt är Hoberstorfers von Walter, en kyla vars förtvivlan kommer för sent, de båda älskande, Simon Reithner och Maja Rung, skapar stor tragedi i detta elegant iscensatta sorgespel. ”Strålande tider för kopplare”, utbrister Lady ­Milford (Eva ­Rexed) i slutet. Så även för Schiller på stadsteatern.

FAKTA

TEATER

» Kärlek och politik

av Friedrich Schiller

Övers. Fredrik ­Sjögren

Regi: Staffan ­Valdemar Holm

Scenografi: Bente Lykke Møller

I rollerna: Gerhard Hoberstorfer, Simon Reithner, Robin ­Keller, Eva Rexed, ­Andreas Kundler, m fl

Scen: Stockholms stadsteater, Stora scenen

Speltid: 3 tim 5 min