Egoismens apostel

Loretto Villalobos ser en intelligent och provokativ skildring av nutidsmänniskan

Ann Petrén i rollen som en av nyliberalismens förgrundsgestalter, Ayn Rand.
TEATER

Utan att tidigare haft större kunskap om Ayn Rand annat än som ett koncept lätt att avfärda (Tea Party-rörelsens inspiratör, Annie Lööfs gamla idol, libertarianernas ofrivilliga upphovsmakare …) slås jag vid närmare påseende hur lockande och samtidigt motsägelsefullt hela hennes tankekomplex och person är. Å ena sidan förfäktar hon förnuftet som varats yttersta premiss, å andra sidan står hon för en radikal individualism som med världspolitiskt facit i hand helt enkelt inte är hållbar. Å ena sidan är hon en normbrytare i ett hemmafruidealiserande USA, å andra sidan besitter hon en arrogans som angränsar till sociopatisk.

När Joakim Steen och Carolina Frände iscensätter hennes liv i Du ska veta mitt värde blir det som en parafras på deras tidigare uppsättning Ansvaret är vårt, där Robert Fux som Herbert Tingsten fastslår kollektivets ansvar gentemot sin omvärld. Här finns det också ett Kollektiv, bestående av en grupp högerintellektuella individer som samlas kring Ayn Rand i hennes hem på Manhattan under sent 50-tal, men deras självpåtagna uppgift är en underförstådd plikt gentemot sin ledare och guru.

Lite som i ett husförhör återger de hennes idéer näst intill mekaniskt, dogmatiskt, medan Rand själv låter sig smekas av sina egna ords ljuva musik. Rand själv, spelad av Ann Petrén, stjäl kraft och riktar sin sexuella energi från maken Frank (Per Sandberg) och älskaren Nathaniel (Henrik Norlén). Inget tycks kunna rubba harmonin i denna slutna krets av individualister, inte ens när en av medlemmarnas flickvän blir ansatt i ett flerfrontsangrepp av Kollektivets svärm.

Hela iscensättningen är en ordagrann tolkning av Rands objektivism, scenrummet är ett fullt möblerad hem i obehandlad furu, och under andra akten antar det mer och mer en naken form med skådespelarna sittandes fullt synliga. Likaså är det inga språkliga utsvävningar, utan det är mer en fråga om införlivad retorik: ”Jag har rationaliserat”, ”Han är en social metafysiker” och så vidare. Det blir således en kraftfull konfrontation när hon får sitt tankegods och sin retorik riktad mot henne själv när väninnan tillika intellektuella arvingen Barbara (Annika Hallin) angriper hennes ”psykoepistemologi”.

I slutändan rasar världen samman och ensam kvar på scen står Ayn Rand själv, oförmögen att se sina egna motsägelser men desto mer bergfast övertygad om att hennes egen individualitet är existensens mittpunkt. Den här föreställningen handlar inte om Ayn Rand som människa, kvinna, tänkare eller koncept, utan den handlar om nutidsmänniskan: ”Jag! Jag! Jag!” Det är intelligent, tankeväckande och provokativt utfört.

ARTIKELN HANDLAR OM