Vete katten vem som är galen

Amelie Björck om P O Enquists enaktare ”I lodjurets timma”

Foto: CARL THORBORG
Ingela Olsson, Michael Jonsson och Nina Fex i ”I lodjurets timma”
TEATER

Ett lodjurs dygn är 25 timmar. Den sista timmen ligger utanför den värld vi känner, och bara djuret kommer åt den.

P O Enquists enaktare I lodjurets timma från 1988 rör sig mellan det välkänt kvantifierbara och det som är hisnande eljest.
Vetenskapskvinnan Lisbeth står för det förra – hon som initierat ett experiment bland ”mentalt störda” interner för att undersöka ifall omhändertagande av djur kan väcka deras empati.

Pojken (mördaren) som ingått i experimentet, och prästen som kallas in när det ”spårat ur”, har kontakt med den andra sfären, där under kan ske och döda återuppstå. Där gud kan vara en rödstrimmig katt.

Detta är nämligen vad pojken påstår: att katten Valle som experimentet först gav och sedan berövade honom var helig. Bara katten förmådde förlåta hans grymma synder utan att fråga; bara katten visste hur man befrias och återuppstår efter döden.

Enquists text får existentiella pelare att resa sig genom det triviala fängelsetaket. Regissören Johannes Holmen Dahl tycks ta fasta på detta, att det knappt behövs mer än att replikerna tas omhand för att det ska bli fascinerande teater. Han har ju bevars garvade Ingela Olsson som prästen, nerviga Michael Jonsson som pojken och Nina Fex som egosårad vetenskapskvinna att lita till.

Men nog blir det en smula enahanda att Pojken hela tiden befinner sig i regibildens och scenbildens mitt. För honom är ju allt redan efteråt, han söker ingen. Prästen däremot förblir sökande. När de böljande lysrörsraderna sänks och blir en lysande hinderbana i golvhöjd är det hon som kliver över hindren och blir mjuk tillsammans med pojken.

Vad är tro? Vad är galenskap? Vad är botgöring? Vad är en människa? Till dessa frågor lägger dramat ännu en som jag gärna klurar på: vad gör djuren i våra liv?

Katten Valle är mer än en gudsmetafor. Han är också en riktig katt som kryper upp med nosen i pojkens armveck och låter honom vara djur i 25:e timmen. P O Enquists författarskap rymmer en lång rad sådana starka förbindelser mellan människor och djur, och därtill kommer Alfild som finner frid genom att själv bli häst i Kapten Nemos bibliotek.

Tänker man efter misslyckas alls icke vetenskapskvinnans ”experiment”. Tvärtom bevisas tesen alltför himlastormande för rationalitetens smak: djur kan göra underverk med fångar. Det är i kattsymbiosen pojken återfinner kärleken, och i den kunde han ha blivit hel. Det är först när djuret rivs loss ur människan som hen riskerar löpa amok.