Promenadteater utan skavsår

Claes Wahlin om en pjäs som borde stannat på kammaren

Alma Pöysti, Kirsti Stubø, Emil Almén och Jessica Liedberg.
TEATER

TEATER. Programbladstexten och den lite fumliga inledningen på scenen lovar ett slags scenisk essä, en undersökning om varför vi männi­skor vandrar. Den ­påtvingade vandringen, av nöd och av krig, genom historien fram till ­dagens flykter, är inte vad som står i centrum i Gunilla Heilborns uppsättning. I stället är det den frivilliga vandringen, den som ­sedan ett par hundra år tillbaka med rötter hos ­Rousseau eller Thoreau utfördes för att samla tankarna till att tänka om inte nytt, så ­bättre än vad som lät sig göra stillasittande på kammaren.

Sju skådespelare som behåller sina riktiga namn; alla i blåjeans med en reva på vänster knä. De flesta är barfota. Scenen består av ett antal moduler, några med stegar, klädda med vad som ­liknar vitt kakel med gröna fogar. En av modulerna har fått björkstammar som ben.

Därtill ett par lyktstolpar och en krukväxt.

Efter den korta, närmast Wikipedia-­googlade inledningen om vandrandets historia, ­sätter skådespelarna en efter en på sig hörlurar och säger ­efter inspelningen av sina ­kollegers vandringar.

De ser träd, hör fågelkvitter, skymtar kanske en orm. De blir fort trötta och hungriga. Ibland går de lite vilse, hittar inte ­bussen hem till stan. Någon ökar takten eftersom hon är mitt i en budgivning på en ­lägenhet.

Den där insikten, det förhöjda medvetandet, för att inte tala om någon plötsligt lysande idé som vandrandet fått hjärnan att kläcka, nej, något ­sådant inträffar inte.

Några gånger efterfrågar man publikens erfarenheter, som ­efter den uppvisning i vandrandets olika tempon, indelat i en skala från ett till tio. Ett fåtal mer koreografiska passager är infogade, oklart i vilket syfte och av vilken betydelse. I bästa fall verkar det här med att vandra vara lite ­behagligt, småtrevligt att ta sig ut med en buss och sedan följa de blå markeringarna i naturen. I varje fall så länge det inte blir alltför ansträngande.

I bästa fall är föreställningen ett försök att ironisera över medelklassen i Stockholms innerstad, antyda ett förhållande mellan en inskränkt betongmiljö och främlingskapet för naturen. I sämsta fall är alltihop på fullt allvar, och i så fall har vi här ett nytt rekord i genren tafflighetens teater.

”Vi kanske skulle ha gått ­mycket mycket längre”, säger Jessica Liedberg i slutet, när de tillsammans håglöst undrar över vitsen med allt vandrande. Repliken är nog inte menad som annat än bokstavlig, över huvud taget är texten genomgående banal på ett vis som endast går att ­försvara om det handlar om en drift. Men uppfattad meta­foriskt är den alltför sann. Man skulle kanske rent av ­stannat ­hemma på kammaren och tänkt ut ­något bättre.

ARTIKELN HANDLAR OM

Teater