Uppvisning i berättarkonst

Mikaela Blomqvist om Laurie Anderson på Göteborgs dans- och teaterfestival

Foto: Lucie Jansch
Multimediekonstnären Laurie Anderson gästade Göteborgs dans- och teaterfestival.
TEATER

SCENKONST. Senaste delen i multimediekonstnären Laurie Andersons performanceserie Language of the Future, (Dear Jack) som gästar Göteborgs dans- och teaterfestival inleds med en imponerande anekdot. Titelns kära Jack är John F. Kennedy till vilken Laurie Anderson som 13-åring skickade ett brev där hon bad om råd för hur hon skulle bli vald till elevrådsordförande. Kennedy svarade med ett artigt brev och en lista med råd, Anderson följde dem, vann valet och svarade därför i sin tur den dåvarande senatorn med ett divigt tackbrev, varpå hon fick ett grattis och tolv röda rosor budade hem till sig från honom.

Det är förstås en fantastisk historia och historieberättandet är just det sammanfogande temat i Andersons på en gång splittrade och täta föreställning, vare sig det sker med hjälp av nonchalant släpig spoken word, stråkar, videoanimationer av griffeltavlor, regn och enhörningar, mullrande elektronisk musik eller en liten batteridriven dosa som Anderson placerar i sin mun och som får hennes röst att låta som en gnisslig violin.

På själva scenen sker inte mycket visuellt. Anderson rör sig då och då mellan två mikrofoner och mellan dem sitter kompositören och cellisten Rubin Kodehli som improviserar fram kvällens musik tillsammans med henne.

Anderson understryker att hon berättar historier om historier, om hur historieberättandet kan bli ett plågoredskap, ett maktmedel eller användas för att täcka över allt som inte berättas. Så kommenterar hon exempelvis med typisk humor och elegans det stundande presidentvalet och Donalds Trumps mur mot Mexiko, genom att knappt alls tala om Trump utan i stället om Aristofanes pjäs Fåglarna från 414 f.Kr.

Hon rör sig ledigt över århundranden och decennier, från sin egen biografi till kommentarer om samtiden. Med föreställningen vill hon slå ett slag för tvivlet och misstron framför det tvärsäkra narrativet. Därför är det förstås ironiskt att Anderson själv lyckas binda samman sin föreställning så väl just genom hur hon berättar snarare än genom vad hon berättar. Å andra sidan, det är väl en uppvisning av historieberättandets makt så god som någon.

ARTIKELN HANDLAR OM