Är det synd om Medea?

Claes Wahlin om ”Medea” på Dramaten

Livia Millhagen och Kenneth M Christensen i ”Medea” på Stockholms stadsteater.
TEATER

TEATER. Det måste ha varit svårt, hart när omöjligt att inte sätta upp Euripides Medea som ett drama med nära anknytning till dagens flyktingsituation. När uppsättningen dessutom är ett samarbete mellan Betty Nansen Teatret i Köpenhamn och Dramaten får pjäsen en sällsynt aktualitet. Danmark mot Sverige, om flyktingarna, har ju varit och är ett högst reellt drama. På Dramatens scen talar de två danska skådespelarna danska, Livia Millhagens Medea går också vid enstaka tillfällen över till danska, som för att på en gång driva med sitt värdland och visa att hon skulle kunna höra hemma där.

Dramatens scen är tom. Rekvisitan är begränsad till en kniv, en röd boll och några flaggor. Publiken sitter runt om, på alla fyra sidor. Rök förekommer, det kalla ljuset kommer från lysrör och på tre av väggarna projiceras Jason, Kreon eller Aigeus. Några gånger filmar också Medea sig själv och den tilltalade publiken, oklart varför.

Ensemblen är väl samspelad. Irene Lindh och Tanja Lorentzon som kör fäller återhållet, men inte utan sorg, sina kommentarer. Tomas Bang gestaltar sina roller (Kreon, Aigeus, Budbäraren) med lämplig auktoritet och Kenneth M. Christensens Jason låter det gungfly han lever på skymta under härskarmasken.

Men föreställningen lever främst tack vara Livia Millhagen, redan i hennes första scen är hon rödgråten, och växlar sedan blixtsnabbt mellan förtvivlan och bitterljuv hämndlust. Det är som om känslorna är för stora för att få plats i en enda kropp, och det är också just det som kanske ligger närmast det som Euripides ville uppmärksamma för 2 400 år sedan: det finns krafter som vi inte får glömma.

När man väcker sympati för Medea så blir det svårare att hålla den dramatiska spänningen vid liv. Medea är en flykting, hemlös och utsatt för män med makt. Men hon är också en trollkvinna, hon saknar alls inte makt själv. Så vad skulle hända med dramat om publiken fick möjlighet att känna avsky för denna trollkvinna? Vart hon än far så lämnar hon död efter sig. Hon har dödat för Jason, hon dödar hos Jason och hon kommer med all säkerhet att döda hos Aigeus. Euripides ville varna för människans destruktiva kraft, för det irrationella som finns i en människa och under vissa omständigheter kan utlösas med det slags katastrofala konsekvenser som sker i dramat. Är inte det ett lika aktuellt ämne?

FAKTA

TEATER

Medea

av Euripides

Regi: Stefan Larsson

Scenografi: Stefan Larsson

I rollerna: Livia Millhagen, Tanja Lorentzon, Kenneth M Christensen, Tomas Bang, Irene Lindh

Scen: Dramaten, Målarsalen

Speltid: 1 tim 20 min