Hämnden är ljuv?

Lars Norén riktar anklagelsen mot oskyldig publik

David Fukamachi Regnfors i Lars Noréns ”20 november”. Foto: Urban Jörén
TEATER

Anklagelsen i Lars ­Noréns monolog 20 november är riktad mot nästan alla utom den som enligt lagen var skyldig. Den 20 ­november 2007 så genomförde artonårige Sebastian en skolskjutning i Emsdetten, Tyskland. Staden beskrevs som idyllisk, en plats där allt var frid och fröjd. Han lyckades skada 37 männi­skor innan han tog sitt eget liv. På nätet hade han luftat sitt hat mot skolan, mot elever som i åratal hade mobbat honom, och mot lärare. Samhället hade övergett honom.

Norén använder sig av material från Sebastians hem­sida, men söker förståelse för handlingen. Förlåtelse, om sådan finnes, den överlåts till publiken. På Dramaten spelas nu Sophia ­Jupithers regi av mono­logen, med David ­Fukamachi Regnfors i rollen. Uppsättningen hade premiär på Avignon-festivalen i somras och svensk premiär på Uppsala stadsteater tidigare i höstas.

På scenen rullar ­Sebastian ut en papprulle som fästs vid en ramp på ena scen­sidan. En stol ställs nedanför, vid andra scenkanten är en ­kamera monterad. Han bär in en tung väska, ställer den vid stolen. Fonden projicerar kamerabilderna i jätteformat. Sebastian mumlar, går fram och ställer sig tätt intill kameran så att hans ansikte fyller fonden. Han börjar tala.

Han talar om skolan, om mobbningen, om statusjakten, som han en gång var delaktig i, men nu övergett. Han talar om kapitalismen, om samhället, om alla som svikit. Efter ett tag vänder han sig mot publiken, som växelvis med kameran får möta hans anklagelser. Vi är samhället, vi är de som anklagas i samma grad som medborgarna i Emsdetten anklagades.

David Fukamachi Regnfors är nervig, men talar oftast lugnt, nästan som ett barn som tålmodigt försöker förklara något för vad det tror är en ­fåkunnig vuxen. Han må tala om hatet, men tonen och rörelserna talar om att bli sedd, om att få någon att lyssna till honom. Det är en vacker prestation, ­befriad från åthävor och bara till synes ­enkelt utförd.

Han ställer ibland ­direkta frågor till ­publiken, gärna sådana som är omöjliga att besvara, som Vad är meningen med livet? För en gångs skull fungerar detta, just ­eftersom det inte handlar om publik­frieri, utan är i linje med rollfigurens kontaktsökande. Så tar han till slut sin tunga väska och frågar om vi vill tillägga något. Det är knäpptyst. Han ­säger ja dåså, och går. Han lämnar oss, så som ­samhället ­lämnade honom.

FAKTA

Teater

20 november

av Lars Norén

Regi: Sofia Jupither

Scenografi: Erlend Birkeland

I rollen: David Fukamachi Regnfors

Scen: Dramaten, Elverket

Speltid: 1 tim 10 min

ARTIKELN HANDLAR OM