Tungt ämne men ingen snyftfest

Uje Brandelius gör show av sin Parkinson

”Spring, Uje, spring” är en självbiografisk musikföreställning av och med Uje Brandelius. Foto: Juno Brandelius
TEATER

Uje Brandelius och de tre musikerna bär blå skoskydd. Såna där smått förnedrande plastfodral man ibland får trä på sig när man ska till exempelvis tandläkaren, eller på läkarbesök. Ofta är skoskydden det enda som påminner publiken om vad föreställningen egentligen handlar om: Parkinsons sjukdom.

Brandelius, frontman i bandet Doktor Kosmos, hade släppt sin första soloskiva förra året. Redan då planerade han en föreställning där han, förutom att spela låtarna, också skulle prata ­mycket. Men vänsterhanden ­lydde inte riktigt vid pianot, och när diagnosen var fastställd fanns ett nytt tema till monologen.

Spring, Uje, spring är metateater om hur han ska gå tillväga för att arbeta in sjukdomen på ett smidigt sätt. Han ironiserar över självupptagenheten det innebär att skriva om sig själv, och det gör han förresten på skivan ­också. ”Lyssna på mig när jag sjunger om mig” låter det i Självbiografi, en roligare variant av Thåströms Kort biografi med ­litet testamente.

Det är som att Brandelius skäms lite över konceptet, att han nu sorterar in sig bland de sjukdomsskildrare som verkar ha blivit fler sedan Kristian ­Gidlund bloggade om sin cancer. Hur kommer man förbi det? Genom humor, så klart. Lik­nelsen med Gidlund är ytlig, ­Brandelius har elegant parerat det allra mest privata. Men han gör det på ett sätt så att sjuk­domen ändå är närvarande, bara avdramatiserad.

Den lilla scenen på Improvisationsteatern passar perfekt. Sketcherna tangerar stand-up och Uje spelar med viss vilsenhet som i sig lockar till skratt. Någon fjärde vägg existerar inte. Vi vet att han är där och han vet var vi finns. Det är nästan rakt igenom oladdat, och jag tror att den oladdningen är högst medveten. Avsikten är att skapa en plats där sjukdomen inte ska ­vara en belastning, där alla ska kunna skratta tillsammans och se lättare på livet. Det lyckas han med, ibland lite för väl. Han verkar ha gett sig fan på att detta inte ska bli någon självömkande snyftfest, vilket i sig är en helt rimlig utgångspunkt.

Tack och lov finns musiken, och med den, allvaret. Den alltid bländande Iiris Viljanens sång bidrar till det. Ibland glömmer jag bort vad det är alla sitter och skrattar åt. Sen syns, i en kort sekund, hur vänsterhanden ­skakar innan den glider ner i fickan.

FAKTA

Musik/monolog

Spring, Uje, spring

av och med Uje Brandelius

Scen: Stockholms improvisationsteater

Speltid: 1 tim 20 min