Rikard mördar på löpande band

Modigt av Özz Nûjen att ta sig an Shakespeares klassiker

Özz Nûjen som Rikard III, fritt efter Shakespeare. Foto: Sören Vilks
TEATER

Özz Nûjen är en modig man. Med sitt kamikazeprojekt, att på Riksteaterturné spela alla rollerna i Shakespeares Rikard III, står han med ena foten i den trygga humorn, med den andra i fett med seriös klassikertext.

Bra idé att ta hjälp av en mästare. Björn Granath är fullärd i monologarbete från Dario Fo, och fast Nûjen inte har hela uttrycksregistret är det imponerande hur effektivt han håller isär rollerna genom gestik och positionering.

Det som lockat med dramat om kungabrodern som mördar sig fram till tronen är nog två saker. För det första är Rikard i sin tronjakt en skådespelare av rang, inför varje möte lägger han på en mask av skenhelighet eller härskarpotens. Detta riktar fokus mot rolltagandets förföriska konst på ett tacksamt vis.

För det andra är Rikard en roll med extraordinär publikkontakt. För varje steg mot makten levererar han en monolog som drar in publiken i konspirationerna.

Nûjen gör stor sak av det. Hans isbrytande kringsnack, med vilda svep till Aleppo och Sverige­demokraterna, gör klart att vi ska tänka på vårt eget dagliga med­löperi. Rikards ondska beror inte på vanskapthet eller högre makter. Den äger rum för att vi tillåter det. Ingen Rikard utan lakejer, ingen fascism utan tysta medmänniskor.

Problemet är det enkla budskapets omständliga paketering. Samtidsgliringarna piggar upp, men Magnus Florins bearbetning lämnar i stort sett kvar halvannan timmes mordkavalkad som blir rätt enahanda.

Tur då att Nûjen har Södra teaterns publik! Ingen succé utan en lojal folkmassa.