Ord av aska

Nazismens obegripliga uttryck i Peter Weiss Rannsakningen

”Rannsakningen” på Orionteatern i Stockholm. Foto: Markus Gårder
TEATER

Mig veterligen är ­Peter Weiss pjäs Rannsakningen den enda som någonsin har fått kollektiv premiär. Urpremiären i Tyskland 1965 skedde på 15 teatrar samtidigt, ett faktum som inte bara säger något om nödvändigheten av att försöka göra upp med sitt nazistiska förflutna, utan också att teatern här spelade en roll.

Rannsakningen har också en underrubrik – oratorium i elva sånger – en titel som söker släktskap med uråldriga texter, av en Homeros, Dante, eller med de musikaliska oratorier som lovsjunger skapelsen. På Orionteatern har de elva sångerna blivit färre, uppskattningsvis är originalet halverat i längd. Urversionen lär har krävt sex timmars speltid.

På Orionteaterns golv står några långbord med en mängd stolar på var sida, stolar från alla tider. Publiken sitter tillsammans med ensemblen, enstaka scener utspelas i ena änden av scenrummet, eller upp på teaterns sidor, ovanför scengolvet. Med undantag av Åklagaren (David Book), Försvararen (Filip Alexanderson) och Domaren (Marall Nasiri) så spelar övriga flera roller. Efter paus byter också några från att ha varit vittnen till att bli anklagade.

Regissör Nadja Weiss syfte är naturligtvis att visa att ont och gott inte går mellan människor, utan tvärs igenom dem. Liksom hennes far med pjäsen ville visa att det som hände i Tyskland kan hända igen, så vill denna uppsättning göra oss uppmärksamma på den glidande moraliska skalan. Förintelsen är ett faktum, men strukturerna, ideologin eller medlöperiets moral är sådant som återkommer, om ännu inte i samma skala.

Pjäsens dokumentära karaktär kräver en alldeles speciell spelstil. Replikerna måste fällas med en saklighet som inte får radera den erfarenhet som ligger under. Samtidigt kan det vara svårt att gestalta just dessa slags, närmast obegripliga erfarenheter, oaktat skådespelarkonsten och dess mest skickliga utövare. Emellanåt blir det en aning trevande, även om till exempel Peter Engman, Magnus Ehrner och Carl Magnus Dellow övertygar.

Musikinslagen, de enstaka replikerna som likt en kanon vandrar mellan rösterna, och de koreografiska inslagen vill både markera det som inte går att tala om, och påminna om att detta faktiskt är en teaterföreställning.

Även den balansen håller, uppmärksamheten fångas, liksom att scenernas namn, de olika sångerna, projiceras på scenväggen med bokstäver som ibland tycks suddas ut en aning; som regnar det aska över dem.

FAKTA

Teater

Rannsakningen

av Peter Weiss

Övers: Britt G Hallqvist

Regi: Nadja Weiss

Scenografi: Johan ­Engberg

I rollerna: Filip Alexanderson, Maia Hansson Bergqvist, Thérèse Brunnander, David Book, Carl-Magnus Dellow, m fl

Scen: Orionteatern

Speltid: 2 tim 55 min