Det var en gång en pojke som kallades ”hertigen”.
Han hade fyra storasystrar, men det var han, deras guldlockige lillebror med pepparkornsögonen, som en dag skulle bli Sveriges konung – och ingen skulle sitta längre på tronen än han.
Men sagan fick ett sorgligt kapitel – innan han ens fyllt ett år dog hans pappa i en flygkrasch.
För pojken som skulle bli kung Carl XVI Gustaf blev det ett trauma som skulle prägla hela hans liv.
Även om sagan blev lycklig ändå – i dag fyller han 75 år.
Först kom en flicka. Så en till. Och en till. Och ytterligare en.
De fick namnen Margaretha, Birgitta, Desirée och Christina och skulle bli kända under begreppet ”Hagasessorna”.
Men på den tiden, före och under andra världskriget, var kvinnlig tronföljd inte ett alternativ – inte för kungen och kronprinsen.
Än mindre i successionsordningen från 1810.
Prinsessan Sibylla, som flyttat till Sverige från Tyskland efter att ha gift sig med sin syssling Edmund, arvprinsen Gustaf Adolf av Sverige, kände pressen.
Hon var tvungen att föda en son, för att säkra tronföljden.
Trots att hennes förlossningar var svåra och trots att hon mådde dåligt under alla graviditeter.
Men till slut kom han, tronföljaren, året efter andra världskrigets slut.
På valborgsmässoafton, tisdagen den 30 april 1946, klockan 10.20 på förmiddagen, föddes ett gossebarn på Haga slott i Solna – det slott hans dotter i sin tur för övrigt skulle bosätta sig på, … år senare.
Hans pappa var med i sängkammaren under födseln, men svimmade.
”Hagasessorna” var bortskickade till hotell Siljansborg i Rättvik i Dalarna.
Saluten gav svaret
Kanonskotten dundrar.
I Stockholm, Göteborg, Vaxholm och Härnösand.
En minut efter födseln, klockan 10.21 skjuts salut.
42 skott gånger två – en pojke!
Pojken, som vägde 3 500 gram och var exakt en halv meter lång, fick namnet Carl Gustaf Folke Hubertus och förärades titlarna Sveriges arvsfurste och hertig av Jämtland.
Den 7 juni 1946 döptes han i Slottskyrkan.
Han hade inte mindre än tio faddrar, förutom sin farfar, dåvarande kronprinsen Gustaf Adolf, och sin farfars far, Gustaf V, även sin moster, kronprinsessan Ingrid, som skulle bli drottning av Danmark året därpå, och kronprins Olav av Norge, som elva år senare skulle bli Norges kung.
Bara sex månader gammal hade lille Carl Gustaf sitt första officiella uppdrag; han tog emot en silverbägare från den franske politikern Justin Godart, som tack för den svenska hjälpen under andra världskriget.
Av sin pappa, arvprins Gustaf Adolf kallades Carl Gustaf för ”hertigen”.
– Hur mår lille hertigen? var det första hans pappa sa när han kom hem.
I familjen fanns, förutom mamma och pappa och systrarna en annan person, som kom att bli oerhört viktig i den lille pojkens liv – i många, många år:
Barnsköterskan Ingrid ”Nenne” Björnberg.
Hon anställdes i Hagafamiljen redan 1939, för att ta hand om barnen – och kom att stanna fram till sin död 1994.
Hon var en av de viktigaste personerna i barnens liv.
Än viktigare blev hon, när tragedin inträffade en blåsig vinterdag 1947.
Vigde sitt liv
Det är den 26 januari och prins Gustaf Adolf är på väg hem till Sverige och familjen på Haga efter en vildsvinsjakt i Nederländerna.
Hagasessorna har fått lov att åka ut till Bromma flygplats för att möta pappa när han kommer hem.
Men pappa kommer aldrig hem.
Planet, en Douglas DC-3C, från KLM, har på väg från Amsterdam till Stockholm, mellanlandat på Kastrup i Danmark, när det havererar kort efter start.
Flygplanet överstegrar, störtar till marken och fattar eld.
Alla de 22 ombord dog i kraschen, däribland prins Gustaf Adolf och hans adjutant, greve Albert Stenbock.
Nästa morgon kallades barnen in i sovrummet, där deras mamma, prinsessan Sibylla, satt i sängen och grät.
– Er far är död, sa hon.
Sedan talades det inte mer om saken.
Under natten som gått hade Nenne Björnberg fattat ett beslut: barnen skulle bli hennes livsuppgift.
Och så blev det.
”Alltid oersättlig”
Lille Carl Gustaf var bara nio månader när hans pappa dog. Han hade precis lärt sig säga ”pappa”.
Prinsessan Christina var 3, Désirée, 8, Birgitta hade en vecka innan fyllt 10 år och Margaretha var 12 år.
Att förlora sin pappa vid så unga år var något de tvingades leva med hela livet. Carl Gustaf, som var för liten för att förstå, fick inte veta sanningen förrän han var sju år.
Och det dröjde över ett halvt sekel innan han talade om sitt livs sorg och stora förlust offentligt.
Det är efter tsunamin på annandagen 2004. Under en minnesceremoni i Stockholms stadshus den 10 januari 2005 håller kungen sitt mest känslosamma och hyllade tal någonsin:
”Många barn har förlorat en eller båda sina föräldrar. Jag tror jag vet vad det vill säga. Jag har själv varit ett sådant barn.
Min pappa omkom i en flygolycka när jag var mycket liten. Så jag vet vad det betyder att växa upp utan en pappa.
Jämfört med många andra barn hade jag det säkert bra, men för ett barn är en förlorad förälder alltid oersättlig.”
Så var det för de fem syskonen på Haga.
De tvingades växa upp utan pappa.
De bodde i en egen våning i Haga slott, tillsammans med Nenne – deras mamma i en annan våning.
Varje morgon fick de gå in till henne och säga ”god morgon”, sedan gick de tillbaka för att äta frukost i sin egen våning med Nenne.
Nenne fanns alltid där.
Det var hon som nattade lille Carl Gustaf, det var hon som satt på hans sängkant och tröstade honom när han var sjuk eller ledsen. Det var till Nenne alla barnen gick med sina bekymmer, små eller stora.
En gång om året åkte Nenne Björnberg på semester – då var Carl Gustaf otröstlig.
”Lek, ungjävel, lek!”
Tre år senare, 1950, flyttade prinsessan Sibylla, barnen och Nenne från Haga till Stockholms slott.
Där kunde den redan då motorintresserade lillprinsen röja runt med sin trampbil i de långa korridorerna – och genom fönstren räkna bilar på Skeppsbron.
Han spelade munspel också – redan som treåring.
På sin fyraårsdag fick han sin första hund, pekingesern Toy.
Somrarna som barn tillbringade han på Solliden. Det gör han än idag.
Lillprinsen visades ofta upp, för att vänja sig vid att bli ”betittad”, något han oftast fann sig i, utom ibland, när han kastade leksaker, gömde sig eller gjorde grimaser.
När filmen ”Hagabarnen på Solliden” spelas in sommaren 1950 är det hårt arbete för alla inblandade, inklusive barnen, från sju på morgonen till sex på kvällen.
Lille Carl-Gustaf, 4, är vid ett tillfälle inte på bästa humör och vill hellre leka med sin trampbil. Då tar filmaren, Nils-Gustaf Holmquist , fram en nalle, trycker den i händerna på tronföljaren och ryter:
– Lek, ungjävel, lek!
Det fungerar.
Året därpå drabbas författaren Stieg Trenter av samma ovillige lillprins. Han är på Slottet tillsammans med fotografen Karl Werner Gullers för att fotografera lillprinsen till boken ”Gamla Stan i Stockholm”.
Den unge herrn stirrar dock bara stumt och argt på dem med korslagda armar.
Stieg Trenter får till slut nog och väser:
– Hörru, din rackarunge. Nu gör du som vi säger, för annars ska jag klå dig gul och blå.
På en kvart tar de 50 roliga bilder.
Byggde båtar
Trots förlusten av sin far i unga år blev den unge prinsens barndom harmonisk.
Han älskade att leka med bilar, kivas med sina systrar, bläddra i serietidningar, leka indian – och att slöjda.
Från den kungliga barnkammaren på Slottet dånade ofta hammarslagen och han fick till och med en egen hyvelbänk för att kunna snickra i sitt rum.
Bäst tyckte han om att bygga båtar – som han målade blå.
På bilderna från den tiden syns ofta en guldlockig skrattande liten spjuver, med stora ögon och bus i blicken.
Ibland, speciellt i farfars eller gammelfarfars armar, allvarlig, på gränsen till förskrämd.
Men visst känner vi igen honom?
Många decennier senare, med en annan färg på håret, idag betydligt tunnare, med glasögon och rondör – men ändå, det är något med blicken och leendet.
Han finns där än, lillprinsen.
”Kalla mig Kalle”
Fyra år gammal blev han Sveriges kronprins.
När hans farfarsfar, Gustaf V, dog den 29 oktober 1950 blev Carl Gustafs farfar kung, Gustaf VI Adolf, och hans sonson, hertigen av Jämtland, kronprins och näst i tur att ta över tronen.
Bakom honom fanns hela tiden hans favoritfarbror, prins Bertil.
Om Gustaf VI Adolf skulle dö innan Carl Gustaf blivit myndig hade prins Bertil fått kliva in som förmyndarregent.
Därför kunde han inte gifta sig med sin älskade Lilian, inte förrän 1976 när ”lillprinsen” var i hamn och både hade blivit kung och gift sig.
Men de första åren som kronprins var allvaret och plikterna fortfarande långt borta.
Innan det var dags att börja skolan på riktigt blev det ett års lekskola hemma på Slottet.
Klasskamraterna var söner till kungens adjutanter, till mamma Sibyllas vänner eller vänners vänner.
De andra pojkarna fick veta att de fick inte säga ”du” till kronprinsen – eller slåss med honom.
Det tyckte inte Carl Gustaf själv – han ville vara som de andra.
Till en av sina vänner, Carl Johan De Geer, som med åren blev en känd konstnär, sa han direkt:
– Du kan kalla mig Kalle. Säger du prinsen börjar jag stamma.
Tandlös men inte rådlös
Tisdagen den 8 september 1953 börjar Carl Gustaf sju år gammal i första klass i Broms skola på Sturegatan i Stockholm.
Han är klädd i ljus kostym och vit skjorta utan slips och håller mamma Sibylla hårt i handen. Fyra poliser, en överkonstapel och en civilklädd kommissarie övervakar det hela.
I de gröna pulpeterna sitter 19 andra sjuåringar som ljus och klassrummet är fullt av uppklädda och leende föräldrar, journalister och fotografer.
Carl Gustaf sitter oberörd i blixtregnet i sin kostym.
Han ser ovanligt sammanbiten ut, men det har en förklaring – han har just tappat en framtand.
När det var fint väder fick han gå till skolan tillsammans med Nenne – hans mamma tyckte att han behövde frisk luft och motion. Men regniga dagar skjutsades han till skolan i sin egen Volvo PV 444. I framsätet.
På lunchrasten åkte han hem – lunch fick han äta hemma på Slottet tillsammans med mamma Sibylla och systrarna.
Att kronprinsen, precis som sin pappa och sin farbror, prins Bertil, led av dyslexi, liksom senare även hans tre egna barn, var inget man pratade om, även om hans klassföreståndare förgäves försökte ta upp saken.
På den tiden fanns heller ingen speciell dyslexiträning.
I skolan skulle prinsen behandlas som vem som helst – och ändå inte.
Så särskilt lätt att smälta in är det kanske inte när man har klädhängare nr 1 i hallen, märkt ”Kronprinsen” – och kommer till skolavslutningen med en krona av gyllene glanspapper på huvudet, i sällskap med kungen och sin mamma, rikets första dam, prinsessan Sibylla, och fyra riktiga prinsessor.
”Herrmiddag” på Slottet
När prins Bertil 1953 åtog sig uppdraget att bli förmyndare åt sin unge brorson tillsatte han ett ”uppfostringsråd”, som skulle göra kung av ”Kalle”.
Det fanns också ett ”ungdomsråd” som skulle göra ”karl” av honom.
Det innebar bland annat att 1955 bli vargunge – under namnet ”Mowgli” – tre år senare scout, som pappa.
Mamma Sibylla har en sportstuga på Ingarö och där älskar den unge kronprinsen att vara på helgerna, tillsammans med sina bästa kompisar. Hans gymnastiklärare, Helmer Winnberg, som organiserar hans fritid, är med, ibland mamma.
De har med sig mat från slottet; smörgåsmat, hårt bröd och ost. De spelar boll, tränar, bygger kojor och leker indianer och cowboys.
Födelsedagarna firas med ”herrmiddag” på Slottet – den unge kronprinsens favoritmiddag är ”köttbullar med spagetti och därefter hummer”. Efter maten är det filmvisning, innan det bär av ut till Haga, med födelsedagsfyrverkerier, lägerbål, indianlekar och korvgrillning över öppen eld.
Samtidigt drillades kronprinsen i det officiella livet.
Sommaren 1959 var han på språkresa i Storbritannien och fick inte bara träffa drottning Elizabeth på slottet Balmoral i Skottland, han fick också dricka te med USA:s president, Dwight Eisenhower.
Lilleprinsen hade blivit tonåring och den hösten var det dags att åka iväg på internat, för sju år på Sigtuna humanistiska läroverk.
Måndagen den 31 augusti 1959 började ett nytt kapitel i den unge kronprinsens liv.
Läs alla delar av Kerstin Nilssons dokument om kungens liv
- Del 1 - Carl XVI Gustaf – Barndomen
- Del 2 - Ungdomsåren – kungen och kärleken
- Del 3 - ”Det sa bara klick”
- Del 4 - Kungen, skandalerna och kritiken
- Del 5 - ”Konungen är död – leve konungen”
- Del 6 - Kungen får barnbarn - tronföljden tryggad
Fler kungliga bilder och nyheter hittar du på Instagramkontot Kungligt med Jenny
