ÅSIKT

Västvärlden säger upp pakten med Gaddafi

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: SERGEI GRITS/ap
På flykt Muammar Gaddafi försökte fly till Algeriet – men stoppades av landets president.
LEDARE

28 AUGUST 2011. Libyens seger

Kommer Gaddafi att bli vår tids kejsar ­Nero, undrar den radikala algeriska tidningen El Watan.

Skulle han likt den romerske kejsaren kunna sätta hela sin gamla huvudstad i brand?

Den sortens frågor kan ställas; i det ­libyska dramat spelas huvudrollen länge än av en man, snärjd av paranoia och av sin grandiositet. Som Richard lll – ­särskilt i filmversionen.

Gaddafis påtvingade flykt från palatset liknar inte de tunisiska och egyptiska autokraternas. De båda störtades av folkliga uppror. Omvärldens ledare, länge passiva, blev med tiden motståndsrörelsernas välvilliga betraktare. De lärde om.

När den folkliga mobiliseringen, först i östra Libyen, blev synlig gjordes Nato-länders bombplan beredda och säkerhetsstyrkor skeppades över till Nord­afrika, tillsammans med vapen.

En snabb scenväxling. Gaddafi hade ju sedan en bit in på 2000-talet varit västmakternas man, omskolad från tredje världen-ideolog och mecenat åt terrororganisationer till att lära sig skaka hand med vännen Tony Blair och att fotograferas med den svårt konservativa amerikanska utrikesministern.

Nicolas Sarkozy,  nu naivt hyllad som ­Libyens frälsare, lät för några år sedan Gaddafi  resa sitt tält i presidentpalatset. De två männen gjorde upp om vapenhandel och affärer i högteknologi. Gaddafi var en välkommen medlem av Sarkozys Medelhavsunion. Olja till EU och ett övervakat helvete för libyska  medborgare på flykt till Unionen.
 

Den högsta amerikanska finanseliten tog sig an Gaddafis utlandsinvesteringar. Goldman och Sachs  fick några dollarmiljarder att placera. Finanskrisen ­smälte samman summan till ett skärv. Universitetsvärlden gav bättre utdelning; Gaddafis son erövrade inte bara sin doktorsgrad vid London School of Economics, han köpte in sig och sin familj i hela den liberalt förnäma högskolan.
 

Gaddafis vänskapliga allians med västvärlden är värd att minnas dessa dagar då  Nato-ledare självförtjust berättar om de demokratiska bomberna över Libyen och om självuppoffrande humanitära ­interventioner.

Omvärlden överskred grovt FN:s resolution 1973; den krävde inte att diktatorn skulle störtas. Formeln för att rätt­färdiga Kosovo-kriget kan med fördel åter­brukas: De militära attackerna var inte legala men legitima: Diktatorn föll.

När det moderna Libyen(om uttrycket är möjligt) bildades för 60 år sedan skrev FN:s utsände, Benjamin Higgins: Libyen förenar i ett enda land alla tänkbara hinder för utveckling. Den italienska kolonialismen hade utrotat var tredje invånare; landet var sönderstyckat och uttorkat.

 Om Gaddafis gröna revolution, knappt tjugo år senare, ­syftade till någonting, så var det inte till att bygga en stat. Hans mål var folkmakt och ett Afrika, enat mot imperialismen och med honom som ­ledande gestalt. Folkmakt ­ersattes snart av brutalt, auktoritärt ­familjestyre. Antiimperialismen tog slut. Gaddafi förenade sig med Bush mot ­terrorismen. Han kan i dag bara urskilja ett något välvilligt stöd  från det demokratiska Sydafrika.
 

Västvärlden lovar djärvt nog, efter ­sina blodiga haverier i Afghanistan och Irak, att bidra till att bygga Libyens nya demokrati. Mäktiga västländer har erkänt det egendomliga och delvis hemliga Övergångsrådet i Libyen, som snabbt garanterat de utländska oljebolagens rättig­heter.

Rådet lovar fria val och en ny konstitution inom åtta månader. Egypten, med ett relativt fungerande civilsamhälle, är ­efter de folkliga upproren närmare militärstyre än folkstyre.

I Tunisien, med viss demokratisk ­tradition, håller intresset för fria politiska val på att drunkna.

Libyen har aldrig varit i närheten av ­något som ens avlägset liknar demokrati. Medlemmar av det splittrade Övergångsrådet beställde med all säkerhet ­nyligen mord på sin överbefälhavare. ­Rådet leds av en man som tjänade som Gaddafis justitieminister. En demokratins pionjär?

Det libyska folket har ­vunnit en stor seger: Det har ­avsatt Gaddafi.­ Dessutom har det förhoppningsvis förmått väst­världen  att intressera sig för ­demokrati i Nordafrika.

avOlle Svenning

ARTIKELN HANDLAR OM