ÅSIKT

Jag tror på solidaritet eftersom jag är egoist

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
LEDARE

Jag är inte säker på att jag får några julklappar i år. Har jag varit ett snällt barn, verkligen?

Vissa läsare, sarkastiskt och ironiskt förvisso, anser det. De kallar mig raljant för ”en fin människa”. En skönande med rätta åsikter som är lätta att ha om man tjänar och bor bra.

Alla hot, allt hat och annan skit som kommer med yrket till mig via internet är faktiskt mindre irriterande än detta mer subtila ”en fin människa”, alternativt ”en god människa”.

Epiteten kommer vanligtvis i samband med att jag skriver positivt om invandring (överlägsen etta), är för jämställdhet eller är emot fler skattesänkningar för mig själv.

Jag är nu inte ensam om att vara fin av mig, det gäller hela ”pk-eliten” som påstås anse sig snällare än de idioter, rasister och bondläppar, som Linus Bylund, stabschef hos SD-ledaren Jimmie Åkesson, menade befolkade det egna partiet.

Jag vill kraftigt dementera: Jag är ingen fin människa. Ni har inte alls förstått vad jag säger. Jag tror inte att övrig pk-elit heller är fina människor. Jag tror inte ens att det finns fina människor i det avseendet. Alla människor tänker i första hand på sig själva och de sina.

Här är ett pinsamt exempel: Jag jublade en smula när den höjda brytpunkten för marginalskatt inte röstades ned vid det stora debaclet i riksdagen. Jag tjänade ju flera tusen kronor där! Så tänker inte en fin människa, eller hur? Men så reagerade jag med min enfaldiga magkänsla.

Till sist ordnades ny omröstning och regeringens skatte­sänkning för höginkomsttagare blev aldrig av, och det var ju för väl. Det var så jag hela tiden ville ha det, när jag använde hjärnan i stället för magkänslan.

Det gör mig inte heller till en fin människa. Även där var skälet egoistiskt.

Jag ingår på intet vis i nätverket Medelklassupproret, 9 706 likes på Facebook, som skimrande av godhet gentemot svagare grupper bland annat är emot rot, fler jobbskatteavdrag och privatiseringar av skolor, hemtjänst och äldreboenden. 

Medelklassupproret verkar se fördelningspolitik som allmosor de generöst uppoffrande med röda kinder delar med sig av till de mindre bemedlade för att få julklappar från Gud i belöning. Där kan man möjligtvis tala sarkastiskt om ”fina människor”, ungefär som Östermalms­rikingar i minkpäls som lägger en tusenlapp i tiggarens bössa och berättar om det på Facebook för maximal egokick.

Själv är jag emot privatiseringar, segregation, rasism, ojämlikhet, nedmontering av sociala skyddsnät och skattesänkningar eftersom det drabbar mig. Mig. Jag i mitt blåröstande reservat är inte immun mot att andra behandlas illa, tvärtom. Vi bor i Sverige tillsammans, om vissa grupper mår dåligt smittar det alla.

Jag är alltså ingen fin människa, jag tror på jämlikhet och solidaritet eftersom jag är egoist. Jag röstar på mig själv. Vi får se vad tomten tycker, kanske får jag inga raggsockor.

ARTIKELN HANDLAR OM