Mejla

Olle Svenning

Blå patriarker bygger sina drömmars stad

Publicerad:
Uppdaterad:

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

”Ideologin får sitt åtta-miljarders monument med den nya Slussen”

En vy som försvinner I morgon tas beslut om hur nya Slussen ska se ut.

Utanför min lägenhet drar ofta små turistgrupper fram. De följer miljöer i Stieg Larssons romaner, de letar efter platser i berättelserna.

Själv gör jag för närvarande helt andra Stockholms-vandringar, ofta i den tid då 1800-tal övergick i 1900-tal.

Efter femtio meters promenad hem­ifrån kommer jag till Glasbruksgatan där August Palm och Axel Danielsson gjorde tidningen Social-Demokraten. Dihlströmska, där fattighjonen hystes, låg strax intill. En bit neråt gatan bodde italienska positivhalare.

När jag kommer ner till Slussen påminner jag mig krogen Pelikan; den låg där förr i tiden. Där satt Finlandsaktivisterna och planlade attacker mot Ryssland.

Platsernas minnen finns kvar i romanerna. Per Anders Fogelström, Maria Sandel, Strindberg, Elin Wägner och Hjalmar Söderberg är några av Stockholms vägvisare.

Vi gör ett val – dessvärre gör snarare PR-byråer och den politiska majoriteter dem åt oss: Vilka minnen som ska bevaras rent fysiskt och vilka som ska suddas ut från ytan. Jag vet mer om den sortens val i Malmö än i Stockholm.

Mycket av den gamla stadens minnen skulle bort och grävskopan var ett lydigt redskap. Det gamla, det fattiga, det pompöst borgerliga eller feodala ska försvinna.

Det påminde om klassamhället, om nöden och förtrycket.

Stan ska bli modern och funktionell: Hälsobostäder åt alla.

Så föll allt omkull från proletärkvarter i centrum till träalléer på pampiga Regementsgatan. De ersattes först av ganska likartade gula eller röda tegelhus, senare av massiva funktionellt uppförda huskroppar, oftast lokaliserade en kortare bussresa från centrum.

Så byggde de som kallades ”de röda patriarkerna”. Min far var en av dem. De ville riva för att få luft och ljus och för att begrava de egna erfarenheterna av fattigdom. De var besatta av att köpa mark och bygga nya, moderna lägen­heter. Ofta fick de stöd av näringslivets folk; de behövde arbetskraft som mådde bra. De röda patriarkerna förstod betydelsen av kulturinstitutioner.

I Malmö byggdes Europas största stadsteater, Stockholms stad fick också ny teater och i Göteborg hjälpte Göran Johansson fram en opera formad som en väldig fartygsbuk.

De röda patriarkerna byggde nya hem för äldre och moderna skolor. Kommunsocialism var ett praktiskt uppror mot det förflutna. Ibland var den historielös, ibland för framtidsoptimistisk.

Den anade inte att segregation skulle växa rakt in i alla dess moderna bostadsområden. Ibland frågade de inte efter vad folk ville ha.

De röda patriarkerna har ersatts av de blå, åtminstone i Stockholm.

Inställda på uppror mot kommunsocialismen. Gemensam egendom omvandlas till lönsamma produktenheter: skolor och omsorg privatiseras.

Till och med rehabiliteringen av tortyroffer erbjuds marknaden. Segregationen har fått egenvärde, elever prissätts.

Äldrevården är en del av varucirkulationen; avkastning skyfflas till skatteparadis.

Kulturen är ointressant om den inte drar in pengar. Oslo, Helsingfors och Köpenhamn bygger estetiskt raffinerade operor och musikhus. De håller

väldiga festivaler för nationalskalder.

I Stockholm skräms banalmoderaterna av Strindbergs minne. I Stockholm.

De blå patriarkerna bygger lyxhotell, dyra fotbollsanläggningar utan fotbollslag och gallerior.

Ideologin får sitt åtta-miljarders ­monument med den nya Slussen.

Slussen kommer inte att bli en minnets plats; den utplånar det förflutna, stänger de vackraste utsikterna, river sönder den mjuka vy av vatten och stadsliv som man möter på vägen ner från August Palms gamla fattiga Glasbruksgata eller från Gamla stan. Slussen brutaliseras och förvanskas till en obegriplig, jättelik motorväg, som kantar Gamla stan.

Inga turistgrupper från utlandet kommer att vandra i Nordins Slussen. Sådana sönderbyggda, instängda, köpmiljöer vid trafikleder finns i varje huvudstad.

I morgon tar Stockholms borgerliga knappa fullmäktigemajoritet på sig ansvaret att skövla en del av staden, att sudda ut platsens minne.

Den reser, med det nya Slussen, ett fult och irreparabelt minne över sig själv: Ett köpcentrum, kompakta kontorshus och jättelik motorled.

avOlle Svenning

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM