ÅSIKT

Italiens vänster – död eller återuppstånden

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: Veltroni.
LEDARE

I morgon förestår högtid i Italien. Den politiska vänstern förenas definitivt med centern. Den stora drömmen, för vilken Aldo Moro mördades, om en historisk kompromiss mellan kommunister och kristdemokrater. Fast numera kallar sig de dominerande partierna vänsterdemokrater och margherita. Det gemensamma namnet blir Demokraterna.

En folkfest är utlyst. Miljoner kommer att rösta fram en ny, gemensam ledare. Som de en gång och en smula gåtfullt bar fram Romano Prodi. Valet är i praktiken avgjort. Roms borgmästare Walter Veltroni kommer att krönas och därmed så småningom ersätta Romano Prodi som premiärminister. Troligen en lättnad för Prodi som med sin ytterst knappa parlamentariska majoritet tvingas kämpa igenom rader av komplicerade budgetbeslut, från stora pensionsuppgörelser till små sparbeting. Ekonomin är darrig.

Veltroni skulle kunna kallas en italiensk Tony Blair om han inte vore en så utpräglad intellektuell. Han har skrivit åtminstone en roman och givit ut böcker om film och musik. Hans politiska bakgrund skiljer sig också från Blairs. Roms nuvarande borgmästare har en lång meriterad karriär inom det gamla italienska kommunistpartiet och skötte partitidningen l’Unità. Numera säger han:” Liberalism, kommunism, de stora utopierna är döda.”

Veltroni, en av många socialister som styr europeiska huvudstäder, har bokstavligen grävt fram Rom på nytt. Fått historien att lysa från Forum Romanum och Colosseum. Trafiken har sanerats, de gröna områdena växer in mot centrum. Flyktingmottagningen civiliseras, också som en följd av Veltronis egen utrikespolitik. Han har byggt afrikanska allianser, delvis med hjälp av studenter. Kvinnojourer, progressiva socialkontor premieras. För den delen också gay-klubbar och mötesplatser för film- och jazzentusiaster.

Veltroni är större än det parti han ska hantera.

En het sommardag 1976 följde jag festen när kommunistpartiets (PCI) firade sin största valtriumf, över 35 procent. Det förenade demokratiska partiet noteras för närvarande till 23–25 procent.

Strax efter vänsterns mikroskopiska valseger förra året samtalade jag med Fabio Mussi, numera forskningsminister. Han var skeptisk till partialliansen: Den skrämmer bort våra traditionella väljare och suddar ut ideologiska motsättningar, sa han.

Mussi har tagit konsekvenserna av sin kritik och bildat ett eget parti, Sinistra Democratica (vänsterdemokraterna) med tillägget ”för socialismen i Europa.” Han sitter förstås kvar i regeringen. Det nya partiet stöds av Giovanni Berlinguer, den något åldrande brodern till de italienska kommunisternas lysande ikon Enrico, ledare 1976.

Mönstret är välbekant. Varje ny och bred partibildning inom center-vänstern avsöndrar en rad andra partier.

Den språkligt uppfinningsrika italienska politiken använder uttrycket ”gattopardismo”, lånat av di Lampedusas roman Leoparden.

Gattopardismo betyder att allt måste förändras för att allt ska förbli vid det gamla.

ARTIKELN HANDLAR OM