ÅSIKT

Hur mycket Anna Hedenmo tål Sverige?

Foto: SVT
Att sprida misstro mot medier är politisk strategi som används framgångsrikt av högerpopulister i hela västvärlden.
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Misstroendet mot medier när det gäller frågor om invandring är stort. Vad beror detta på?

Anna Hedenmo har svaret. SVT-profilen är nybliven ordförande för Publicistklubben, en förening för borgerliga journalister som sällan tröttnar på sin egen röst, om man vill vara elak, ett slags Lions- eller lightversion av PEN-klubben.

Det är Jan Helins fel!

Hm.

Vem är då Jan Helin? Jo, Helin är före detta publisher på Aftonbladet och numera SVT:s programdirektör. Fast egentligen menar Hedenmo i sin röriga Expressentext ”högst profilerade ledarskribenter, kulturskribenter och krönikörer” som Helin får representera trots att han, vilket Hedenmo låtsas okunnig om, inte bestämde över innehållet på ledar- och kultursidorna.

”Rakryggat och klartänkt”, berömde Anna Dahlberg, politisk chefredaktör på Expressens ledarsida som gått längst av alla bland mainstreammedias mörkläggningsteoretiker, bland annat med det humoristiska påståendet: ”Det är som att hela medie-Sverige vet vad som pågår”.

Vi som svarar att det inte finns någon mörkläggning anses då bekräfta att det finns en mörkläggning. Det är lika roligt som hopplöst.

Samtidigt kan konspirationsteoretikerna inte bevisa mörkläggning. Det är en känsla som känsliga högerskribenter har. Då läggs skulden på meningsmotståndare i själva sakfrågorna. Publicistklubben har i åratal varit fixerad vid allt de inte vågat säga på grund av denna tungt straffande politiskt korrekta ”åsiktskorridor”, tydligen ledd av den djupt sinistre Jan Helin.

Foto: SVT
”Jan Helin har ett ansvar för misstron om invandring”, skriver Anna Hedenmo. Karin Pettersson var chef för Aftonbladets ledarredaktion när ”Agenda” fick kritik för den svårbesvarade och främlingsfientliga frågan ”Hur mycket invandring tål Sverige?”

I Hedemos fall handlar det om Agendas journalistiska haveri 2012 med frågeställningen ”Hur mycket invandring tål Sverige”, taget direkt från Sverigedemokraternas partiprogram. Dessutom en lika omöjligt dum fråga som ”Hur mycket Anna Hedenmo tål Sverige”. Men Hedenmo tycker att den var relevant och fem år senare har hon inte glömt ett enda kritiskt mothugg, hon nämner till och med den lilla vänstertidskriften Dagens Arena som skrev ”En i grunden rasistisk fråga har inga antirastiska svar”. Taskigt.

”Alla orkar inte framhärda, priset blir för högt”, skriver Hedenmo och låter som att hon flytt från ett krig.

Det är rörande. En handfull röda och ljusblå skribenter – kända som pk-eliten – lyckades stoppa hela det borgerliga etablissemanget som äger kapitalet och 9 av 10 stora tidningar från att säga vad de egentligen ville om invandringen! De satt där, välbetalda och framgångsrika med varenda tidningsspalt till sitt förfogande, och avskydde denna flyktingström – eller bara ”ville prata lite” – men vågade inte säga något. ”Priset blir för högt”.

Så de åt mjölk och kakor på Publicistklubben.

Och samtidigt skapades lågt förtroende för medier i invandringsfrågan.

Ja kära mamma så dumt.

Jag kan faktiskt trösta Hedenmo och Publicistklubben: Visst gör journalister misstag och är dåliga ibland, men detta låga förtroende i just invandringsfrågan har mycket lite med journalistik att göra.

Det är politik. Det är politisk strategi. Mycket framgångsrik sådan.

Det är inte mot ”svenska” medier misstroendet i invandringsfrågor är stort. Det är likadant överallt. Även i länder där media hänger ut kriminella med namn och bild redan vid ringaste misstanke påstår högerpopulisterna att media mörklägger.

Mest välkänd är en viss Donald Trump och hans ”fake news”-kampanj. Är även misstroendet mot amerikanska medier Jan Helins fel? Jag tror inte det.

Följ Fredrik Virtanen på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande texter.