ÅSIKT

Maktkampen som förlamar Europa

En socialdemokrat från Nederländerna kan vara lösningen

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: LOTTE FERNVALL
Löfven har suttit i möten i Bryssel – i tre dagar.
LEDARE

Vi får se om Löfven hinner till Motala i kväll. Statsministern fick ställa in planerna på att besöka varuhuset Gekås i Ullared i går, och om EU-toppmötet i dag fortsätter dra ut på tiden blir det kanske svårt att hinna titta på speedway i kväll.

EU:s alla stats- och regeringschefer försöker komma överens om vilka de vill ha på EU:s viktigaste poster den nästa mandatperioden. Framför allt gäller striden vem som ska bli Kommissionens ordförande.

Mötet har nu pågått i tre dagar. Vad är det som tar sådan tid?

Alla ska ha sitt

För att förstå varför Stefan Löfven riskerar att missa speedwayen i Motala, måste vi titta närmare på maktkonflikterna i EU-maskineriet. Många olika intressen ska enas om de nya toppnamnen, alla ska få något att glädjas åt och de nyvalda ska komplettera varandra.

Man skulle kunna tro att stats- och regeringscheferna vill ha en kommissionsordförande från sitt eget politiska block. Men riktigt så enkelt är det inte. En socialdemokrat från Sverige föredrar förstås en socialdemokrat från Nederländerna av ideologiska skäl, men det är många fler intressen som väger nästan lika tungt.

Kamp mellan länderna

Först och främst har vi maktkampen mellan de största länderna i EU. Den är anledningen till att det finns två europaparlament, ett i Belgien och ett i Frankrike, som ledamöterna och alla deras assistenter skeppas mellan varje månad. Det är en prestigefråga var EU:s viktigaste institutioner ligger, och likaså var de som får de nya toppjobben kommer ifrån.

Det pågår också konflikter mellan EU:s olika institutioner. Formellt sett är det Europeiska rådet som utser en ny ordförande för Kommissionen, med hänsyn till resultatet i EU-valet. I praktiken har Europaparlamentet också velat vara med och bestämma. De vill etablera regeln att den största partigruppen i Europaparlamentet utser kommissionsordföranden. Den förra ordföranden, Jean-Claude Juncker, valdes på det sättet. Han var en så kallad ”spitzenkandidat”.

Lyckas Europaparlamentet få sin kandidat till posten i år är det ett stort legitimerande av processen i sig. Då blir det svårt att göra på något annat sätt i framtiden.

Sist men inte minst försöker man få till en jämn könsfördelning på de viktiga posterna. Det går väl sisådär med den saken. Det blir inte lättare av att de flesta som blivit nominerade är män. Stefan Löfven (S) har markerat att han inte vill släppa jämställdhetskravet.

Lär bli en socialdemokrat

Så till själva kandidaterna.

Frankrikes president har varit starkt emot spitzenkandidatprocessen. Han skulle föredra Michel Barnier som Kommissionens ordförande. Barnier är från Frankrike.

Tysklands förbundskansler följer gärna spitzenkandidatprocessen. Det kan ha att göra med att Tyskland är Europas folkrikaste land och därmed har flest ledamöter i Europaparlamentet. Den största gruppen i Europaparlamentet har dessutom lagt fram en tysk, konservativ man som sin spitzenkandidat (Manfred Weber).

I nuläget ser det mer troligt ut att socialdemokraten Frans Timmermans blir Kommissionens ordförande. Manfred Weber kan bli talman i Europaparlamentet, och väljs i så fall när parlamentet öppnas i morgon (3 juli 2019). I så fall blir det en tysk talman och spitzenkandidaten från den näst största partigruppen som kommissionens ordförande. Alla vinner lite, och förlorar lite.

Kandidaterna ska inte hålla tyst

Men Polen, Italien och Ungern ogillar Frans Timmermans starkt. Timmermans har som första vice ordförande för Kommissionen gått hårt åt medlemsländer som kompromissat med unionens demokratiska värderingar.

Att inte välja Timmermans skulle därför också skicka en signal om att politiker med starka åsikter inte passar i Kommissionen. Det vore ett demokratiskt problem i sig. EU blir inte mer demokratiskt av att ledare som vill ha toppjobb indirekt uppmanas att ligga lågt.

Det är bråttom nu. När Europaparlamentet valt sin talman finns plötsligt ett mindre mandat att pussla med för att få alla nöjda. Tredagarsmötet får fortsätta i hopp om att ledarna ska enas.

Motalas speedwaybana ligger trots allt kvar.

avSusanna Kierkegaard

ARTIKELN HANDLAR OM