Mejla

Ingvar Persson

Liberalerna kan snart inte kallas liberaler

Att ge Åkesson makten är ingen lösning

Publicerad:

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Foto: MAGNUS SANDBERG / AFTONBLADET

Interna bråk i Folkpartiet, eller Liberalerna som de vill kallas nu, är svensk politiks verkliga långkörare. Kupper och gräl hör till partiet.

Uppropet i förra veckan där en grupp företrädare för partiet krävde en kursomläggning i regeringsfrågan stämmer helt in i rollen.

Upprorsfanan har höjts för att göra Ulf Kristersson till statsminister.

" Jag inte tror att det var en majoritet av Liberalerna som ville det här", sa Mårten Hemström om januariavtalet i ekot.

Det är inte bara i amerikansk politik som dolkstötslegender är populära nu.
Hemström är ledare för Liberalerna i Salas kommunfullmäktige. Där sitter två Liberaler.

Det råder oro bland Liberalernas medlemmar. Partiet, ett av de klassiska, är ju på väg att försvinna. I den senaste sammanvägningen av opinionsundersökningar får Liberalerna 3,2 procent. Det ser inte ut att finnas något golv.

Skulle Liberalerna åka ur riksdagen betyder det inte bara att 17 riksdagsledamöter förlorar sitt jobb och Nyamko Sabuni blir den partiledare som får släcka ljuset. Det skulle vara slutet för en rörelse som varit med och byggt det moderna Sverige.

Att det blivit så är inte så svårt att förstå. Januariavtalet är säkert en orsak, och det är Liberalernas eget fel. Den som satsar sin kraft på att avskaffa en skatt för de som tjänar allra mest fångar inga väljare. Särskilt inte när argumenten främst verkar handla om ordet värnskatt.

Grundorsaken är dock enklare. Otydligheten i regeringsfrågan. Och det vill alltså gruppledare Hemström råda bot på.

Ändå har jag svårt att hänga med i hans sätt att resonera. Direkt efter valet fanns kanske en möjlighet att tro att en alliansregering kunde leda landet utan att bli helt beroende av Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna. Siffrorna på antalet mandat i riksdagen sa visserligen något annat, men den som har tron kan bortse från sådant.

Kristersson sa ju dessutom att hans regering inte skulle göra sig beroende av några högerpopulister.

I dag vet alla bättre. Åkesson hymlar inte med sina ambitioner. Justitieminister minsann. Och Kristersson gör inte längre någon hemlighet av att Åkesson kommer att få vara med och förhandla om budgeten den dag han blir statsminister.

För mig är det svårt att förknippa det med kloka liberaler jag ibland träffar, som för ett år sedan när jag besökte Dorotea och kommunstyrelsens ordförande Nike Grahn. Hans jobb skulle inte bli enklare om Åkesson fick hålla i taktpinnen

Kan man ens kallas liberal om man vill ge makt till en högerpopulism som sparkar på klassiska liberala värden som pressfrihet och öppenhet? Som öppet hånar liberalismen.

Jag vet inte. Och jag kan inte förstå vilka väljare som behöver ett sådant parti.

Av: Ingvar Persson

Publicerad:

LÄS VIDARE

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.